• hur ska jag lura fett-Freddas föreskrivna diet och droppa ett par kilo på en vecka?
• när får jag ta dagens första Treo som lindring för den bedövande huvudvärken?
• är det verkligen ingenting som saknas i min garderob och som måste införskaffas under lunch?
• dagens flagade nagellack måste ersättas med något nytt ikväll, men vad är färgen för dagen?

Biban är skolad i Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-metod och det har funkat klockrent sedan han var tre månader gammal. Men för ett par månader sen händer något som får mig att bli riktigt rädd – för att inte tala om stackars Biban – och så skär det sig mellan oss, jag kan inte längre trösta och han blir inte längre lugn av min närvaro om natten.

Biban utvecklar någon slags nattlig panik när det inte längre går att få kontakt med honom. Han skriker och skriker och spänner sig som en sprättbåge. Jag försöker allt, jag ger välling, jag stryker över ryggen, jag bär, går från rum till rum men det är endast sittandes i duschen med honom på bröstet och varmt vatten rinnandes över ryggen som tryggar honom.

Han är lugnare med pappa, men det är mamma han vill ha.

Och nu står jag rådlös. Jag kan inte längre tillämpa Wahlgrens beprövade nattmetoder för mitt barn behöver något annat, något som jag inte kan ge. Så får vi genom en bekant kontakt med Mange som kan kommunicera med Biban.

Men Mange ser mer och vi öppnade dörren och sa ”Välkommen in”. Och där börjar vi resan.

”Gillar du att träna här”, frågar han. Jag skrattar och säger att träning alltid varit ångestladdat och förknippat med tvång för min del. Och hur kul kan det vara att träna i ett förråd  tänker ni?

Men det är en annan slags energi sprunget ur en situation som var på gränsen till det outhärdliga; en situation som Mange omöjligen kan känna till men likväl känner instinktivt. Här stod jag, dag efter dag – och sena nätter för ett dubbelpass – och slet och drog i min crosstrainer. Först höggravid på svältkost, sedan ammandes och halvt anorektisk, med samma maniska ambition att bli ännu smalare, att få försvinna, att gå under.

Han renar rummet med kraftig huvudvärk till följd. Rummet är helt plötsligt neutralt laddat och sedan flyger Hugo och Biban in och fyller det med glädje igen.

Kanske kan det bli lättare att träna, kanske har vi bara lyckats göra oss av med de onda, förgörande tankarna från fyra år tillbaka.

Det är en upplevelse utan riktig början eller slut, den handlar egentligen inte om Biban eller mig, Hugo eller Fredrik och ändå om oss alla.

Här bor inga onda andar, bara missförstånd, vänliga energier och undertryckt kärlek.

Jag kommer att delge upplevelsen i delar, såsom jag minns det och när jag minns det. För allt hör ihop och kan ändå ses som separata händelser.

Men en saker är säker, det är en ynnest – verkligen en ynnest – att få ha träffat Mange och fått den hjälp och insikt som vi har fått. Det är verkligen något jag önskar alla!

Och störst av allt är Mange och hans gåva att hjälpa.

Och hade jag bara haft blicken fortsatt fokuserad mot det inre hade jag sluppit dessa högst världsliga, primitiva tankar efter att ha sett fotot av ett medium med en kropp skapad av gud. Di Levas klädestält känns överflödiga i sammanhanget.

Så nu får jag blunda mig genom besöket eller hoppas på att de dåliga energierna här hemma hinner golva mig innan det ringer på dörren.

Och bara för att verkligen förtydliga – detta är inte att förringa Manges gåvor det minsta, det han har gjort för Biban är fantastiskt. Men med dagens bikt får ni se på vilken låg, världslig nivå jag befinner mig på

Det galna flinet kommer av sockerchock i kombination med närastående utmattningsdepression.

Jag försökte mig på att åtminstone få dra av ett halvt kilo för den bygelförsedda bh:n men den gick han inte på.

Jag har väl inte så värst många valmöjligheter än att kämpa vidare…