”Gillar du att träna här”, frågar han. Jag skrattar och säger att träning alltid varit ångestladdat och förknippat med tvång för min del. Och hur kul kan det vara att träna i ett förråd  tänker ni?

Men det är en annan slags energi sprunget ur en situation som var på gränsen till det outhärdliga; en situation som Mange omöjligen kan känna till men likväl känner instinktivt. Här stod jag, dag efter dag – och sena nätter för ett dubbelpass – och slet och drog i min crosstrainer. Först höggravid på svältkost, sedan ammandes och halvt anorektisk, med samma maniska ambition att bli ännu smalare, att få försvinna, att gå under.

Han renar rummet med kraftig huvudvärk till följd. Rummet är helt plötsligt neutralt laddat och sedan flyger Hugo och Biban in och fyller det med glädje igen.

Kanske kan det bli lättare att träna, kanske har vi bara lyckats göra oss av med de onda, förgörande tankarna från fyra år tillbaka.

Det är en upplevelse utan riktig början eller slut, den handlar egentligen inte om Biban eller mig, Hugo eller Fredrik och ändå om oss alla.

Här bor inga onda andar, bara missförstånd, vänliga energier och undertryckt kärlek.

Jag kommer att delge upplevelsen i delar, såsom jag minns det och när jag minns det. För allt hör ihop och kan ändå ses som separata händelser.

Men en saker är säker, det är en ynnest – verkligen en ynnest – att få ha träffat Mange och fått den hjälp och insikt som vi har fått. Det är verkligen något jag önskar alla!

Och störst av allt är Mange och hans gåva att hjälpa.

Och hade jag bara haft blicken fortsatt fokuserad mot det inre hade jag sluppit dessa högst världsliga, primitiva tankar efter att ha sett fotot av ett medium med en kropp skapad av gud. Di Levas klädestält känns överflödiga i sammanhanget.

Så nu får jag blunda mig genom besöket eller hoppas på att de dåliga energierna här hemma hinner golva mig innan det ringer på dörren.

Och bara för att verkligen förtydliga – detta är inte att förringa Manges gåvor det minsta, det han har gjort för Biban är fantastiskt. Men med dagens bikt får ni se på vilken låg, världslig nivå jag befinner mig på

Det galna flinet kommer av sockerchock i kombination med närastående utmattningsdepression.

Jag försökte mig på att åtminstone få dra av ett halvt kilo för den bygelförsedda bh:n men den gick han inte på.

Jag har väl inte så värst många valmöjligheter än att kämpa vidare…

Så jag skickar en förfrågan till bästa väninnan ”vad tror du om storfamilj? Ena veckan fixar du och jag hela barnaklungan, nästa vecka är det vår tur till egentid”. Hon tyckte att det var klockrent, så kunde männen köra spel- och ölmaraton den vecka som var deras egen.

Helt enkelt en situation som man skulle kunna kalla win-win.

Och jag gissar på att jag kommer att få skratta hela helgen så hårt som den färgen verkar sitta.