En halvtimme sitter jag i telefonkö för att komma fram till vårdcentralen. Illamåendet, frossan och huvudvärken vill inte ge med sig så nu vill jag få en läkartid.

Sjuksystern skrattar chockerat till när jag framför mitt ärende ”nej, nej, det går inte. Då skulle du ju kunna smitta ner andra.” Förvisso, men när jag är frisk har jag sällan varken behov eller lust att sitta hos farbror doktorn.

Västerås nya vårdcentral välkommen – INTE!

Vi är långtidsövergivna, jag och lilla ankungen. Först sent på torsdag återvänder syndaren till boet efter en veckas roadshow land och rike runt.

Undra om vi får presenter då, det fick alltid jag och syrran när pappa hade varit bortrest. En fraktbox med godis, ett gosedjur eller t-shirt brukade det bli. I det här fallet tror jag dessvärre att vi kammar hem noll. Till och med den obligatoriska lappen under kudden glömde han, fast det kan ju delvis bero på att han ville låta oss sova efter att Hugo hållit hov mellan fyra och halv sex.

Snälla mormor kommer och håller sällskap och hjälper till vilket jag är evigt tacksam över eftersom jag fortfarande mår som en tjuv på rövarstråt. Att det aldrig ger sig.

Det går inte att få Hugo att sitta still, inte ens i en minut så hur årets julkort ska komma till är en gåta att klura på. Men eftersom han har en passion för att dansa så bjuder han här på ett litet smakprov inför sitt uppträdande på dagis julshow.

Leila håller för fullt på att baka in julen redan i november. Jag skulle vilja smaka men inte baka. Sophia är duktig så jag lägger nog en beställning hos henne på det gottaste.

Förra året bakade jag världens godaste pepparkaksgubbe, undra vad det blir för smaskens i år?

Julhälsning 2008

Den som ställt en burk med fiskbullar i räksås i min kyl när jag kräks av bara tanken på mat, räcker upp en hand!

FREDRIK…..!!!!!!!!!!!!!!!

Jamen då syns vi snart på Ica då. Jag är tjejen med det soliga leendet och spikklubba i hand.

Efter en vecka i isolerad sjuksäng verkar min så normalt väna natur antagit ett snarstucket drag med nolltolerans vad gäller fördragsamhet mot medmänniskor.

En kort tur inne på Ica maxi igår testade mig till yttersta och två lugnt spankulerande damer som kom i min väg två oturliga gånger höll på att bli av med huvudena i charkdisken.

Idag måste jag gå på det igen. Söndag och det är o b l i g a t o r i s k t att handla på söndagar. Men står någon jävel och tar upp platsen på hundens parkering då kan jag inte ansvara för eventuella plåtskador.

Vi syns väl där?

Do not park at hundens, I tell you!

Jag är verkligen ingen hejare i köket. Jag är nog inte så dålig heller men tycker inte att det är särskilt kul. Troligen förknippat med att jag alltid är stressad när jag lagar mat, när jag äter maten, och när jag sedan ska plocka undan. På fem röda är allting klart från framdukning till avplockning och folk runtikring brukar sällan hänga med på vad som just hände.

Så jag läser i princip aldrig recept eller kollar på matlagningsprogram (Nigella är mer underhållning) utan nödlagar det mesta ur något primitivt husfruminne. Och matlagningsbloggar med recept hoppar jag konsekvent över. Så därför kommer här en liten chock – ett recept. Som jag läst på burken och faktiskt lagat till Fredriks förtjusning. Nästa gång ska jag bara försöka njuta och känna smaken medan jag äter också:

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

2 paprikor (röd + gul)

4 kycklingfiléer

1 burk kokosmjölk (400ml)

2 msk ostronsås

2 tsk sambal oelek

och lite salt och limeskal om man vill

Hacka lök, vitlök och tärna paprikan. Strimla kycklingfiléerna och fräs grönsaker och kyckling i omgångar i lite olja. Tillsätt kokosmjölk, sambal oelek, ostronsås och salt och låt puttra i fem minuter (och ev limeskal). Servera med ris och lite mango chutney. Gott!

Fredrik har rätt. Jag är verkligen amish; totalt teknikfientlig och dessutom ovillig till att lära. Bara det faktum att jag har den här bloggen och en sida på Facebook är kors i taket i sig.

Fast jag förstår mig inte riktigt på Facebook. Jag vet inte vad jag ska göra där mer än att samla ”vänner” på hög. I ärlighetens namn är de flesta mest bekanta, kollegor eller tidigare sådana vilket i och för sig är gott nog. Men jag spelar inga spel, jag vet inte riktigt när det är läge att göra ”tummen upp”, jag fyller inte i väsentlig information om när jag dricker en kopp kaffe eller hämtar posten eller det skummaste av allt, har ett litet program som uppdaterar min profil med geografisk position. Vem sjutton är intresserad av om jag befinner mig på apoteket på Stora gatan eller i tunnelbanan på T-centralen?

Och sen finns det de som verkar skicka ut vänförfrågningar helt urskillningslöst till höger och vänster. Som idag har jag en väntande förfrågan från en riktig hottie; en kille jag aldrig har träffat, vet vem det är eller ens har några gemensamma bekanta med. Först blir jag lite smickrad över att denna snygging vill bli vän med mig men sen blir jag rädd, han är född -86 och är antingen en tvättäkta MILF:are eller så tillhör han Mossad med tanke på övriga vänlistan och jag är nog lika skrämd av båda alternativen. Accepterar jag så blir vi ”vänner” men om jag ignorerar, vad är vi då, ovänner eller i värsta fall fiender? Jag vill inte ha Mossad på motståndarsidan.

Sen finns det andra som ser möjligheten till en större utväxling av sina Facebookvänner. Min mor har ett tidigare SOS-fadderbarn på vänlistan som nu blivit vuxen och klivit ut i riktiga världen. Han skickade henne ett meddelande häromdagen och bad henne skicka pengar till en lap top, det tyckte jag var riktigt försigkommet.

Så man kanske skulle ta och bli lite våghalsigare, starta ett sådant där förhatligt kedjebrev och skicka till alla sina kontakter eller varför inte ett pyramidspel? Vad har man egentligen att förlora, lite vänner i cyberrymden som när allt kommer omkring bara är ljus i form av ettor och nollor om jag förstått saken rätt.

Efter 30 minuters väntetid fick jag äntligen prata med sjuksyster Solveig på sjukvårdsupplysningen. När kräkningarna upphörde valde flunsan en annan utväg och jag började i det närmaste bli desperat efter en vecka i sängen.

Solveig var snäll och ändrade diagnosen till en kraftig maginfluensa varför jag tvingas ändra mitt alterego från Miss Piggy till Miss Tammy Flue istället. Men jag fick ändå inte komma och träffa doktor utan ordinerades dricka, dricka, dricka och lite vitt bröd emellanåt. Min fråga om när jag skulle börja rasa i vikt efter en veckas stenhård regim bevärdigade hon inte ens med ett svar.

Lite senare på kvällen började jag få allvarliga biverkningar som jag först trodde var hjärtsvikt men som sedan övergick i en hastigt växande hjärntumör i takt med att huvudvärken ökade. När det sunda förnuftet för ett ögonblick gjorde sig påmint insåg jag att det säkerligen berodde på självförvållad vätskebrist innan jag återigen intog mitt Dartanjang-hypokondriska tillstånd.

Idag orkar jag till och med slå på tvn en kortis där jag ligger i en säng för mig själv i ett hus som är alldeles tyst.

Nigella håller på att laga mat. Om jag var så där snygg skulle jag också laga mat jämt. Det verkar gå så mycket lättare om man bara är lite sminkad, har en smickrande tight tröja och lite oumpf! i blicken.

Det är en njutning att se henne rumstrera om i köket bland kastruller, långpannor, vin och diverse andra ingredienser. Hon njuter, jag njuter, och gästerna hon bjuder på middag njuter. Eller rättare sagt, jag njuter så länge inga närbilder på maten visas. Mosade gröna ärtor och bacon får det att vändas i magen på Miss Piggy och när det går så långt som till en närbild på desserten – rabarber jello – som hon skakar lite extra på för att visa det fina dallret, då måste jag byta kanal.

Så här glad ser jag aldrig ut när jag plockar upp spaghettin som Hugo slängt i golvet.