En mamma vet när det är illa ställt och bara att ge sig.

Idag hänger vi hemma – uppenbarligen. Jag måste ha retat gudarna…

—

Det är bekvämt att tro på ett liv efter detta, det gör att det känns som om inte allt är förgäves och att nära och kära som lämnat i förtid – eller om jag skulle göra detsamma – får återses i en annan tillvaro.

Jag vill helst inte tro på reinkarnation. Usch så jobbigt att komma tillbaka till denna världen, att börja om livet och alla de vedermödor som man gått igenom. Eller ännu värre, gå igenom sådant som man varit priviligerad från att slippa men som är en verklighet för den stora majoriteten.

Varje dag mer eller mindre har vi besök av en extremt närgången talgoxe. Fem, sex gånger har han flugit in och vandrat omkring inne hos oss. Jag är skiträdd för fåglar! Men han (eller hon) verkar trivas här. Står barnvagnen ute sätter sig han gärna på suffletten eller försöker titta in till Axel därinne och jag rusar ut och jagar bort den.

Nu säger Fredrik att det kan vara Tiger som kommit tillbaka i ny skepnad till sin gamla familj. Och all ångest väller upp igen. Visst, det är troligen inte så men om, jag säger om, så vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Min älskade hund som jag lät ta bort för ett drygt år sedan; är han arg på mig, vill han mig väl, vill han se till barnen eller kan han inte komma till ro i sin nya värld?

I natt grät jag när jag tänkte på honom och talgoxen jag är så rädd för. Det var i vargtimman så vi kan säkert bortse från min tillräknelighet men ändå. Finns det ett liv efter detta eller lever vi i parallella univers eller är jag bara trött och tror på spöken?

Vad tror du på?

Jag tror vi valde varandra lika mycket där på kenneln i Hjo, han flög upp på min rygg och jag satte på honom hans nyinköpta röda halsband och så gjorde vi den långa resan hem igen. Tigern och jag höll ihop genom separationer, singelliv, när vi mötte den stora kärleken, bröllop, graviditet och barn; ett barn. Sedan tog liksom orken och livslusten slut vid tretton och jag tvingas fatta ett beslut som jag ansåg vara bäst för oss båda.

Jag är en mästare på förträngning, att stänga av och att inte känna. Till min hjälp har jag tabletter för att ta udden av topparna och dalarna men framför allt är tankens makt den största. Så när Mange låter mig dra ett kort och jag får upp det här så rämnar min värld.

All min ångest, mitt dåliga samvete, min oförmåga att känna eller våga känna och tänka på Tiger virvlar upp. Men Fredrik har känt, känt honom vid fötterna i fotändan när vi sover och i soffan när vi tittar på tv. Tiger finns där i energin i vårt hem.

Det här blir det sista inlägget om vad vi upplevde i helgen. Det var mer, åh så mycket mer och kanske större. Men det är för privat, något som rör bara oss som var där och då, något som är för skört för att jag ska vara mottaglig för andras åsikter, kommentarer eller tvivel.

Livet är så mycket mer än vad vi förmår se i vår stressade vardag, så enkelt är det.

Kram K

Ett par sjuka ungar på det här och jag golvas fullständigt – gud förbjude.

Välkommen tisdag.

Låt oss skylla på måndagen.

Vi spelar fyrhändigt. 

Jag måste lyfta mig till en högre nivå känner jag – i rymden finns inga räkningar!

• hur ska jag lura fett-Freddas föreskrivna diet och droppa ett par kilo på en vecka?
• när får jag ta dagens första Treo som lindring för den bedövande huvudvärken?
• är det verkligen ingenting som saknas i min garderob och som måste införskaffas under lunch?
• dagens flagade nagellack måste ersättas med något nytt ikväll, men vad är färgen för dagen?

Biban är skolad i Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-metod och det har funkat klockrent sedan han var tre månader gammal. Men för ett par månader sen händer något som får mig att bli riktigt rädd – för att inte tala om stackars Biban – och så skär det sig mellan oss, jag kan inte längre trösta och han blir inte längre lugn av min närvaro om natten.

Biban utvecklar någon slags nattlig panik när det inte längre går att få kontakt med honom. Han skriker och skriker och spänner sig som en sprättbåge. Jag försöker allt, jag ger välling, jag stryker över ryggen, jag bär, går från rum till rum men det är endast sittandes i duschen med honom på bröstet och varmt vatten rinnandes över ryggen som tryggar honom.

Han är lugnare med pappa, men det är mamma han vill ha.

Och nu står jag rådlös. Jag kan inte längre tillämpa Wahlgrens beprövade nattmetoder för mitt barn behöver något annat, något som jag inte kan ge. Så får vi genom en bekant kontakt med Mange som kan kommunicera med Biban.

Men Mange ser mer och vi öppnade dörren och sa ”Välkommen in”. Och där börjar vi resan.

”Gillar du att träna här”, frågar han. Jag skrattar och säger att träning alltid varit ångestladdat och förknippat med tvång för min del. Och hur kul kan det vara att träna i ett förråd  tänker ni?

Men det är en annan slags energi sprunget ur en situation som var på gränsen till det outhärdliga; en situation som Mange omöjligen kan känna till men likväl känner instinktivt. Här stod jag, dag efter dag – och sena nätter för ett dubbelpass – och slet och drog i min crosstrainer. Först höggravid på svältkost, sedan ammandes och halvt anorektisk, med samma maniska ambition att bli ännu smalare, att få försvinna, att gå under.

Han renar rummet med kraftig huvudvärk till följd. Rummet är helt plötsligt neutralt laddat och sedan flyger Hugo och Biban in och fyller det med glädje igen.

Kanske kan det bli lättare att träna, kanske har vi bara lyckats göra oss av med de onda, förgörande tankarna från fyra år tillbaka.