Var det inte bättre förr, när en supermodell var uppenbart snygg, glammig och on top of the world? Och bar, om inte bärbara för den vanliga dödliga, så åtminstone habegärliga kreationer från kända modehus.
Eller är det bara jag som inte förstår mig på dagens antiglammiga, anorektiska konstnärer/sångerskor/författare/kändismodeller med en så avantgardistisk garderob att jag inte ens förstår mig på – elller ens önskar mig – trosorna de bär.
Nä, idag är det jag som njuter en kaffe och återupplivar 90-talet med hjälp av senaste Harpers.
