Mannen ska ut och dra på Londons gator och ringer hem för att fråga om det är något jag önskar mig. Faktiskt inte, jag är så tråkig så att jag helst shoppar det jag vill ha själv och i skrivande stund är det inget jag varken behöver eller drömmer om.
Men förr, förr då kunde man alltid önska sig en hög med utländska glossiga magasin att gotta sig i om inget annat stod på önskelistan. Nu har jag just köpt mitt eget ex av Harpers på Pressbyrån. Visst var det lite mer spännande förr – innan allt gick att köpa runt hörnet eller ett klick bort på nätet?
Ja och amen på det! Det är också en av anledningarna till att jag nästan aldrig lägger semestertid på att vandra runt i butiker. Utbudet finns ju ändå här hemma också, om inte annat så ett eller två klick bort.
E: det är ju så det är, och ändå är jag så knäpp att jag tycker att en resa tappat lite i poäng om jag inte kommer hem med en endaste utlandsshoppad sak. Men så är jag ju lite manisk på det där med handlandet också
Sant – och London är ju liksom som hemma nästan