Sist jag mådde så här illa var för två år sedan och även då var det självförvållat, jag var gravid.
Nu har jag bara ätit mig till en insulinchock som heter duga. Hälften av godiset och hälften av en saffranssemla och jag skulle vilja skjuta mig själv.
Han är smart den där fett-Fredda, man kommer inte ens i närheten av att kunna proppa i sig så mycket som man tror sig kunna på tillåten ätarkväll. Och vinet står fortfarande orört, jag kan inte förmå mig att släpa mig och mitt illamående till att hämta ett vinglas – än mindre dricka det.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Eller som i mitt fall….det blir faktiskt ganska sällan som jag tänkt mig! När man väl har kommit till den insikten så slutar man helt enkelt att bli upprörd.
Min lille son och tillika storebror är så avundsjuk på lillasyster att han har börjat bajsa på sig 2ggr varje dag när han är på dagis. Detta är som du förstår en riktig stämningshöjare för både han själv, barnen på avdelningen, föräldrarna och personalen,
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att vi ska komma ur detta för han gör det inte hemma. Har testat med massa knep som jag har kunnat komma på, t ex guldstjärna på kylskåpet de dagar som det har gått bra osv i ett desperat försök till att uppmuntra honom, men icke då. Vidare spenderat mer egentid med honom utan syrran för att han ska känna att han inte ska behöva konkurrera, men det har heller inte haft nämnvärd effekt.
Har du något smart tips på vad jag mer kan göra?
Dino: usch Dino, vad tråkigt! Bara avundsjukan i sig hade varit tillräckligt jobbig och framkallat nog ångest, att bajsa på sig utöver det är ju verkligen ingen höjdare. Men du frågar fel mamma, jag har inga tips att komma med men förhoppningsvis någon annan bättre vetande mamma som tittar in kanske vet? Snälla, någon med tips till Dino?
Det ger sig. Vi har testat hot, mutor, skäll, beröm, ja allt (mer eller mindre pedagogiskt, jag vet). Men nu har vi resignerat och kommenterar inte längre och helt plötsligt verkar det funka. Så vänta ut och beröm när det går bra är det enda råd jag har att ge.
Och så blev jag anonym igen. Suck. Teknikens under…
Jennie: och där har du en expert på området Dino, att vänta ut tiden är troligen det bästa och låta sonen få kämpa ut striden om avundsjukan själv.
Åh jag ska försöka. Familjen “skunk” tackar för rådet och säger god natt.
Dino: godnatt, fast nu är det god morgon.