Det är lite svårt att rättfärdiga VAB när man har en unge som, hög på Alvedon och socker, står och skrålar ‘Imse Vimse Spindel -WAOW’ i micken när jag är inne på jobbet en kortis för att testa tekniken inför ett lunchföredrag.
Men handen på bibeln – en halvtimme innan vi dök upp var febern uppe på 39,5 grader och nu ligger han däckad i soffan framför Dora utforskaren.
Haha, jag känner mig alltid som en förbrytare när jag vabbar och även om det suger när barnen är sjuka så känns det pinsamt nog lite bra ändå när en lite för mesig åkomma ökar ett snäpp och man kan trösta sig själv med att man gjorde rätt när man bestämde sig för vab in the first place. Varför ska man behöva rättfärdiga omhändertagande av sina barn inför sig själv? Sjukt. Man har ju ändå alltid rätt i slutändan när det gäller att känna av barnens hälsostatus så nästa gång ska jag banne mig inte tvivla på mig själv alls, och OM man nu för en gångs skull inte skulle ha rätt (har hittills inte hänt) så är det väl bättre att de får stanna hemma en gång för mycket än en gång för lite!
Frida: du har så rätt, detta dåliga samvete som man ska ta och spola ner i väl valt avlopp. Om man bara kunde skicka de hopande arbetshögarna i samma rör så hade ju saken varit biff…
Usch ja, kan bara instämma med allt ovan. Antingen har man dåligt samvete gentemot jobbet eller så har man dåligt samvete gentemot barnen för att man skickat iväg dem till skola/dagis trots att de sannolikt borde varit hemma…
Jennie: dåligt samvete hur man än vrider och vänder på det.