När liten slutar vara liten

På fredag är det slut. Eller så är det då det börjar, beroende på hur man ser det.

På fredag ska Biban skolas in på dagis. Jag tror ingen längtar mer än han själv.

Själv har jag ångest. Liten är inte liten längre, mammaledigheten är slut för den här gången, för alla gånger, för vi ska inte ha någon mer liten. Det orkar varken jag, mitt psyke eller vårt äktenskap med. Vi älskar de vi har och nöjer oss så.

Ändå sörjer jag. För tiden som varit och som jag lovade mig själv att njuta så dyrt och heligt av. Det gjorde jag ju så klart inte, jag led av postdepression, amningsproblem, en bebis som inte vill gå upp i vikt, en större som skulle stimuleras av mig eftersom bara femton timmar gavs på dagis, sömnproblem – för mig och bebis – ångest över att vara en dålig mamma, dålig fru och rakt igenom en tråkig, genomskinlig och inkompetent human doing.

Och så står vi här, jag förbannar mig själv för att jag nyttjade tiden så dåligt och inte levde i nuet. Ändå vill jag inte göra om det. Men lite har jag väl ändå rätt att sörja över att liten slutar att vara pytteliten och tar ett litet, men ack så viktigt, steg mot att bli större?

Eller som Sarah så på pricken uttrycker det.

Biban två veckor.

Biban nu, liten nog att passa i skåpet på badhuset, stor nog att börja på dagis.