Jag är så tom. Och så trött.
Musklerna värker; inte för att jag är vältränad utan för att de vill jävlas. Det liksom rister i ben och bak så fort jag försöker ligga ner.
Jag känner mig sjuk. Men ändå inte.
Jag sover så dåligt. Och när tillfälle ges kan jag inte för allt i världen förmå mig till att falla i dvala.
Jag funderar på att fråga farbror doktorn om lite hjälp på traven. Men ändå inte. När ungarna vaknar måste jag ju finnas där. Fadern i all ära men jag har en övertro på min egen betydelse.
Chefen föreslog att mitt sjukdomstillstånd kunde bero på övertrötthet och att jag skulle stanna hemma och vila mig i form. Likväl sitter jag här. Slut. Sopslut.
