Mars och Venus och alla milen därimellan

Det är alltid med stor behållning som jag läser inläggen på en av mina favoritbloggar, Vilsnafarsan.

Igenkänningsfaktorn är hög, det som pågår hemma hos honom är ofta vad som utspelar sig i vårt vardagsrum - fast jag nästan alltid befinner mig på motsatt planhalva. Jag tar rollen som den näbbiga exfrun och hans ord får mig att reflektera över varför jag så ofta feltolkar Marsianen i mitt eget hushåll.

Måste man vara lika för att komma överens, för att lyckas bo under samma tak och uppfostra sina avkommor gemensamt? Eller kan man se det som att motsatser attraherar, bara man visar tillräcklig respekt för varandras ståndpunkter?

I tio år har vi klarat av att leva med varandra (inte jag och Vilsnafarsan utan jag och mannen) även om det inte alltid har varit lätt, vi som är så olika. Där jag tycker mig framföra konstruktiva synpunkter och rimliga önskemål om en delad vardag hör han endas kritik och för högt ställda krav och otillräcklighet.

Och där jag upplever mig osynlig och åsidosatt i relationen upplever han lugn och balans, sida vid sida, utan onödiga konflikter eller urladdningar.

Där jag vill diskutera och ventilera hela känsloregistret vill han han lägga locket på, om inte en konkret lösning på ett tydligt problem efterfrågas.

Så det är bra att du finns farsan, för att ge mig en knäpp på näsan då och då och förklara varför Venus inte alltid sitter inne på alla svaren utan att det finns logik även på Mars – även om den inte alltid är begriplig på min sida staketet.