Så var det snart dags.
Drygt ett år har gått, det har gått fort och ändå så långsamt. Vi har tampats med amningsproblem, sömnproblem, förkylningar, öroninflammationer och förstoppningar.
Vi har haft fantastiska hemmadagar, lekparkshäng, flera utlandssemestrar; han har vuxit från en liten, liten parvel till lilla grabben med den benhårda viljan.
Imorgon lämnar jag över honom i pappans vård så att även han får vara med om Bibans fantastiska utveckling och om två månader får han äntligen (som han längtar!) börja på dagis han med.
Jag känner inget vemod – möjligen viss nervositet – för att lämna mitt hemmaår, jag känner att jag nog kommer att ta tillvara på tiden och dagarna vi har tillsammans mycket mer när man får göra något annat emellanåt.
Biban och jag – ett år har gått och utvecklingen skett med stormsteg.
Grabben blir bara äldre och äldre, men Mamman hon ser bara yngre och yngre ut! =)
Vi ses nästa vecka! Kram!
Lisa: din smickrare där
Nästa vecka, jag kommer ju redan imorgon. Var är du?
Tänk vad tiden går fort ändå. Ibland är man nog på tok för dålig på att ta reda på vardagen…
Jennie: det är så jag känner, mest när jag går här hemma och gör samma sak varje dag. Jag tar mig inte tiden att uppskatta och njuta.
Det har gått så fort, nyss var han spädis och nu springer han själv över bron…
Hedgehog: eller hur? Snart är det två som kan sitta i vagnen och ropa på Sören i tornet;-)
Och jag ska stå där och vinka
kommer tanka pa dig imorn’ hoppas du far en bra dag !
Lycka till på jobbet! Det är så himla häftigt och kul att se Bibans växande och utvecklande, och känna igen egna sonen i det.
Hedgehog: vi vinkar tillbaka.
Justyna: tänk på mig, jag kan behöva det.
Sara: tack, det ska bli skönt med lite omväxling och lillkillen är stor nog att lämna över i pappans (ömma?) vård.