Jag är full av beundran inför de som lever med barn som ensamstående.
Visst har det gått bra i veckan när jag och killarna huserat själva, inga problem. Men ack så tråkigt!
När dagen är slut, ungarna krupit till sängs, jag städat, städat, städat – vad händer då? Ingenting; ngen att prata med, ingen att hålla om en, ingen att sitta sida vid sida vid i stumt komaliknande tillstånd tittandes på tv med. Och sist men inte allra minst, någon att alternera nattvaket med.
Ikväll kommer han hem, orkar jag ska jag bjuda på ett glas vin. Om inte så ska jag stupa i säng, lyckligt medveten om att delat ansvar faktiskt kan vara just halverat ansvar under den kommande natten.
