Min man är ett naturbarn. Åtminstone när det kommer till att uträtta naturliga behov. Och ibland tror jag att han kan ha en släng av naturalist i sig också, som han kutar omkring här hemma framför våra stora fönster.
När vi hade klivit av planet från Frankrike och skulle vänta in bagaget springer jag och byter på Axel för att undvika köerna på damernas, han och Hugo går i sakta mak och uträttar sitt på herrarnas. Jag rusar tillbaka, plockar upp båda våra väskor från bandet, får vagnen, packar upp vagnen, placerar en konstrandes unge i vagnen. Hela tiden med benen i kors eftersom jag prioriterar andra före mig själv.
När allt och alla är på plats ursäktar jag mig för att gå mot damernas. “Ska du göra ettan eller tvåan”, ropar han ljudligt över hela vänthallen.
Vad spelar det för roll? Varför måste han veta? Varför måste alla vid bagagebandet veta? Varför är det ens ett samtalsämne?
Jag rodnar, säger att jag måste tvätta händerna och förbannar min man. Jag önskar att jag hade varit blåblodig, då hade jag inte ens behövt gå på toa.
hehehe, så himla kul alltså
Hedgehog: just då – not so much!
For the record – din tro på blåblodiga är fel…. Tror det är något genusaktigt när det gäller detta snarare.
Marie: förstör inte mina illusioner, då tappar jag hoppet helt.