En vägrar mat fullständigt.
Den andra vägrar mat om den inte får inmundigas för egen maskin. Med kaos och katastrof som resultat.
Det är ju kul att de skrattar. Jag gör det inte.
Notera klädseln. Obefintlig. För att jag ska kunna köra in dem i duschen direkt efteråt.
Här trilskas det också på matfronten. Märkvärdigt provocerande mellan varven, kanske för att man sitter där och trugar och kämpar så många gånger per dag?
E: min frustration består i att jag knappt gör något annat än att lagar, plockar fram och städar undan – och så äter inte skitungarna! Mitt dagsverke har alltså i det närmaste ingen betydelse alls.
Ja, det är för märkligt att det är runt MAT det blir en kamp med barn. Alla mina tre barn har varit jättekinkiga med maten – och JAG BLIR TOKIG!!! Nu börjar jag se på de två äldsta att det övergår i ett visst intresse för mat. Men det tar tid…