Klockan fem ser jag ambitiösa människor vara ute och motionsgå.
Klockan fem ligger jag halvdöd i soffan.
Klockan fem har jag två klarvakna ungar som gör allt annat än sover. Vad är det för fel på mina barns sömnbehov?!
Update: jaha, ni undrar över mannen? Ja men han sover sött klockan fem på morgonen.
Kan ju inte låta bli att skratta… även om jag inser att du inte ser någon som helst humor i situationen. Sorry.
Kan han inte väckas, den där mannen?
Jennie: om jag får sova ska jag också skratta. Lite grann.
E: väckt och på väg till jobbet. Jag är ju mamma”ledig”.
Ordet “föräldraledighet” är ett sådant förnedrande hån. Det allra värsta är att den som inte var det (Gustaf då, i mitt fall) aldrig kommer att inse sanningen. Han går fortfarande, efter några år, omkring och tror att jag faktiskt var ledig den där tiden. Otroligt frustrerande.
Frida: hur man kan kalla det “ledighet” är obegripligt. Idag längtar jag mer än någonsin tillbaka till jobbet, att få göra en sak i taket, ta en kaffe i lugn och ro, få skicka ett mejl utan att hålla koll på om någon leker med toaborsten, slår sönder porsling eller biter en i knävecken.
Känner igen det där och nu när Nora är i seperationsfas-de-luxe så används det som ett argument mot mig, så att jag ska gå upp.
“det är ju du som gäller nu…” Hm