Det var min första på nio månader.
Jag låg under täcket och hörde allt, tassande fötter, barn som skrattade, barn som bajsade, barn som skrek för att de inte ville äta frukost. Jag låtsades att det var någon annans barn och att jag inte behövde bry mig det minsta. Ah, så avkopplande.
Klockan åtta steg jag upp. Sedan dess har dagen gått i ett.
Hoppas du får en till, snart!
Första ??!! Du skojar. Jag inser plötsligt hur otroligt bra jag har det.
E: jag med. Tex i Madrid. Och då kanske jag borde sikta på 8.30 åtminstone.
Marie: ja, njut. Det gjorde jag vid detta första tillfälle.