Jag skulle göra ett inlägg om mitt habegär till Ernst rostiga trädgårdskrukor.
Då skriker han hysteriskt uppifrån en säng indränkt i blod. Lilla Hugo. Det forsar ur näsborrarna.
I över två timmar förstör vi sängkläder på sängkläder innan sjuksköterskan Anders med kollega dyker upp i ambulansen. Då slutar det lägligt nog.
Påskens färg är roströd.
Nejmen! Stackars liten… Emma har också haft det några gånger, inte så mycket dock, det otroligt obehagligt. Sa det något om varför?
Stackars Hugo
Hua! Stackars liten! Hoppas han mår mycket bättre!
Påskkramar, V
Johanna: han har blött näsblod förut men det här var något helt annat. Det slutade inte att rinna på två timmar. Panik i lägret. Och ingen förklaring alls.
Sara: stackars Hugo och stackars blodiga mamman och pappan.
V: han är precis som vanligt. Men jag är slut;-)
Men herregud vad otäckt. Förstår att ni blev rädda och jag förstår verkligen varför ni åkte hem. Då vill man gärna ha ett sjukhus i närheten.
Fy, vilken skräck! Skönt att vara på hemmaplan igen, och må det aldrig ske igen.
Ellinor: gärna ett sjukhus inom närmare tidsgräns än två timmar. Men tack och lov verkar han bättre.
Iréne: vi håller tummarna för att det inte sker igen, åtminstone inte i det omfånget.