Det blev inte så mycket sömn i natt trots att vi bara var två hemma. Axel är riktigt under isen så imorgon tar vi väl en tur till husläkaren igen. Hos mig bultar det betänkligt under pannbenet i brist på sömn och med oroande tankar.
Ibland tänker jag att jag inte borde beklaga mig så förfärligt, åtminstone inte på bloggen. Jag kanske borde visa upp en fin, putsad yta med välpolerade ungar, välstädat hem och min allra bästa happy mom-fejja när jag står och lagar mat vid spisen. Idel solsken och nyutslagna rosor. Och sen tänker jag – nej, det här är mitt liv, mina bekymmer och framförallt min blogg.
Det finns så många andra som har rena feelgoodbloggar med vita, välstädade hem med röda pelargoner runt husknuten, vars ungar aldrig haft problem att sova i hela sitt unga liv, mammor som älskar att amma, som strålar under hela graviditeten, vars sladdriga bebismage är borta inom två veckor och som älskar att vara föräldralediga och ser öppna förskolan som sin bästa vän och andra hem. Allting dokumenterat och ständigt uppdaterat på Facebook.
Absolut inget fel i det, men det är inte jag. Jag tycker inte alltid att livet är rosigt och underbart trots att jag har världens underbaraste barn – emellanåt. Gör det mig till en sämre människa? Nä, men kanske snäppet ärligare.
Det är klart att det är ditt liv, dina upplevelser, och framförallt din blogg. Jag kan också bli lite matt av allt det där stajlade och härliga och närmast nyfrälst lyckliga som målas upp i somliga bloggar. Samtidigt som jag själv knappast berättar om alla delar av mitt liv, men det har att göra med självbevarelsedrift och integritetsbehov. Jag tycker många gånger att du är väldigt modig här i bloggen, mycket modigare än jag.
Även här är vi lika, jag är absolut inte PRO-ÖF snarare anti, jag saknar jobbet till viss del, jag tycker det är ett smärre helvete vissa dagar att gå hemma och det är inte ett rosa fluff. Punkt.
Men vi har ju fina barn ändå och man får glädjas och framförallt så får man spy galla i sin egen blogg!
E: jag vet inte om jag är så modig, snarare direkt feg i många lägen. Och bloggen är ju tänkt som en dagbok och det här är jag, förhoppningsvis finns det någon som känner igen sig och slipper känna sig ensam.
Ellinor: vi har fantastiska barn och vi är fantastiska, mångsidiga människor och mammor som kan bjuda på både bra och dåliga erfarenheter och sidor av våra liv. Det är så vi ska se det.
Så sant! Klok kommentar! Kram på dig.
Jag tycker som E att du är modig. Det är väl inte så himla enkelt att vara ärligt? Tycker inte jag i alla fall. Ibland vågar jag inte ens erkänna för mig själv vad jag egentligen tycker eller hur jag egentligen är.
Jag blir i alla fall glad av att läsa din blogg – för att jag inser att jag inte är ensam om en massa av mina tankar! Så personligen ser jag gärna att du fortsätter i samma modiga/ärliga spår som du är inne på!
Om du vill varva med röda pelargoner och vita golv ibland så är det också ok.
Jag tycker nog att det är något fel med det ändå för jag tror inte ett ögonblick på att allt är så där perfekt hela tiden. Ingen är perfekt, så är det bara.
Fasad är för ointressanta främlingar, vardagsbestyr och bekymmer delas bäst, precis som gör, med vänner!
Helt ärligt så sortrerar jag bort de där välpolerade bloggarna ganska snabbt för det blir så himmelens tråkigt att läsa om hur perfekt allting jämt är.
Ellinor: kram tillbaka!
Cattis: tack. Livet är inte enkelt och möjligen skulle det förenkla med en annan inställning men dit har jag inte kommit. Så tack för att du uppskattar läsningen trots visst depp emellanåt.
Anna: jag tror nog alla har sitt men putsar fasaden på bloggen. Helt ok men det är inte jag. Jag visar upp imperfektionerna också.
Iréne: you know me, kan vi dela bekymmer över en promenad eller fika i veckan?
Marie: jag gör som du, rosa fluff och enbart shoppingfynd eller total bebislycka undviker jag i för stora doser. Jag känner mig lite för misslyckad då.
Äh, de där välpolerade tycker jag är lite suspekta. Alla som lever det minsta normala liv vet ju att det inte är superfantatiskt alla dagar. Så jag tror snarare att de gömmer någon ruskig hemlighet där bakom sina vita möbler, fantastiska blomsteruppsättningar och stylade barn (har de inte barn som äter choklad, klättrar upp på bord och välter ut vaser och river sönder kläder så fort de börjar klättra i träd???).
F ö ska vi ha en lägenhetsstylist hemma idag. Bland chokladfläckig soffa och avsaknad av snittblommor pga über-klättrande barn… Ska bli intressant.
Och jag som just var inne på Hemnet för att kolla om den kommit ut till försäljning, spännande! Nä, de där människorna utan chokladätande, trädklättrande, syskonavundsjuka barn borde vara lätträknade – fast alla verkar de ha en blogg;-)