Det var andra gången jag såg henne i den där klänningen. Första gången sa jag ingenting. Den här gången våndades jag i nästan två timmar med slinghättan på huvudet över hur jag skulle få fram hur fin jag tyckte att den – med henne i - var. Jag sa ingenting den här gången heller.
På morgonpromenaderna nere på Gran Canaria mötte vi varje morgon en äldre kvinna spänstigt studsa fram på sin morgonpromenad. Varje morgon tänkte jag att jag skulle säga att hon hade de snyggaste ben jag någonsin sett. Jag sträckte mig till ett leende och en nick god morgon.
Fåtalet är de gånger som jag själv fått en spontan komplimang av någon som jag inte känner. Och dessa få gånger har skänkt en så stor glädje och för alltid etsat sig fast i minnet. Så varför är jag så snål på att skänka samma glädje själv?
Ikväll är det jag som skickar iväg ett mejl till en bekant som jag träffade i helgen och som var så strålande fast jag inget sa. Feghet är mitt mellannamn.
Och där har vi dessutom förklaringen till varför min plånbok alltid gapar tom.
Man måste bestämma sig tror jag. Att världen blir lite bättre av bara en liten komplimang och kan jag bidra med något så lite så ska jag göra det.
Så sent som idag så var jag på väg att rusa fram och klappa en tjej på axeln för att berömma en fin kappa, men hoppade då jag hade en kollega med mig och han hade väl tyckt jag var helt tossig. Eller så hade han inte….
Marie – nästa gång gör vi slag i saken båda två och säger vad vi tycker. Jag börjar med dig – vilken fin röd kappa du har:-)
Jag ser sådant som ett intuitivt infall. Och infall bör man följa och inte tänka på. Börjar man tänka “ska jag, ska jag inte” eller “vad ska folk omkring tycka” så passerar ögonblicket. Just do it! Tycker inte alls det handlar om feghet, snarare ovana att bara följa sin intution utan att tänka så himla mycket.
/hon som titt som tätt börjar prata med och säger precis det som faller henne in till fullkomliga främlingar
Hahaha…du är bara urtypiskt “svensk”.
I mitt fall är det nog en självmedveten osäkerhet som hindrar mig, läs feghet. Men jag övar på min spontanitet – som i att ge väl genomtänkta komplimanger i efterhand:-)
Så svensk som det är sagt, Dino.
Åh så väl jag känner igen mig, senast igår var jag på ett cafè där tjejen bakom disken var så trevlig och gav väldigt bra service. Jag tänkte att jag skulle säga ngt men gjorde det inte för i bakhuvudet fanns tanken på vad de andra som satt där skulle tänka. Vi får börja öva på det helt enkelt !
Så var det bestämt Marie, övning ger färdighet.