Jag förstår inte hur jag kunde tycka att jag mådde dåligt igår. Det är ingenting mot idag. Jag mår som ett ruttet durkslag.
Jag borde ligga under ett täcke isolerad för omvärlden, vältrandes i självömkan. Men det går ju inte.
Så låt oss konstatera att det är skönt att jag inget behöver från rean. Då hade jag lidit av stressångest ovanpå allt annat.
Vi säger godmorgon med te och Ipren.
