Hur kommer det sig att jag inte tror mer om min son, varför förutsätter jag att han inte ska klara av uppdraget?
Övertolkar jag min egen betydelse eller är det min rädsla inför vad jag förutsätter ska bli ett jobbigt projekt som gjort att vi inte tagit tag i det här tidigare? För lite tid, för trött, dålig tajming etc etc.
Jag pussar god natt och går. Fredrik gör detsamma men möts av protester i form av gråt och illtjut. I en minut. Max två. Sen är det tyst och Fredrik kommer ner.
Tio minuter går och inget händer. Vi har musiken på så att det ska höras upp och sitter i vardagsrummet och pratar. Sen ett par nakna fötter över golvet på väg mot trappen. Pappan möter upp och går tillbaka med honom. Protester men på hanterbar nivå i två minuter. Tysnad och Fredrik kommer ner.
Och där är vi nu. I tystnad – en och en halv timme senare. Jag antar att han sover men jag tänker inte se efter. Vilar gör han oavsett, med slutna eller öppna ögon.
Hugo är så stor och så duktig. Han kan, men vi har inte låtit honom kunna. Så enkelt är det.
Hurra för Hugo!
Bra jobbat, hoppas att hon sussar riktigt gott i sin säng.
Det där med sömn är fantastiskt svårt måste jag säga som förstagångsmorsa. Men när vi skippade korgen till förmån för spjälsäng så blev det avsevärt mycket bättre.
Men det känns som om alla beslut man tar är fel där framåt morgonkvisten…
Ellinor, jag har utvecklat nattskräck av allt det här. Dagarna fixar jag galant och känner mig lugn och trygg i förvissningen om att jag gör allt rätt – på natten är det tvärtom. Trots att Axel sovit mer eller mindre som en dröm de senaste två månaderna har jag inte kunnat slappna av. Bara vetskapen om att han kan vakna och att jag då blir så stressad att hjärtat dunkar upp i öronen har fått mig att ligga på helspänn. Men jag jobbar på det. Fredrik får sköta sovjobbet med Hugo den här gången.
Verkligen E, hurra för Hugo!
Jag hurrar också för sonen och för er som har lugnare nätter att se fram emot. Prova att sova med proppar, för då hör du inget och kan inte ta ansvaret heller. Ett lite kontroversiellt tips kanske, men det var det som fick mig att slappna av.
Marie, jag har faktiskt lagt fram propparna redan;-)
Heja heja dig! Det finns en nackdel och det är att man inte kan leva utan de när man väl börjar.
Måste verkligen försöka träffas någon gång när vi kraschar i V-ås. Nu utan röd kappa – det är ju för kallt….
Åh, säg till nästa gång du är på ingång så bjuder jag på kaffe. Det vore så kul.
Ja, jag förstår dig mycket väl! Jag brottas ju fortfarande med Noras livlöshetsattack och plötslig spädbarnsdöd ovanpå det där med sömnen.
Håller med dig, på dagarna är allt bra, lugnt och jag har stenkoll men så fort det blir natt. Ja, då ändras jag till någon hispig kvinna jag inte känner igen mig i.
Skönt att höra att man inte är ensam!
Kram kram
Återigen, jag är så imponerad! Och så fint du uttrycker det! Hugo kan, men ni har inte låtit honom kunna. Det är något jag ska tänka på när det gäller Vera.
Det kommer att gå Reb. Det var lättare med Axel som inte visste något annat, med Hugo och Vera går det dessutom att resonera vilket kan vara både bra och dåligt. Men det viktigaste tror jag är att bryta rutinen helt och inte fegköra som vi gjorde genom att sitta utanför dörren istället för att ligga i sängen etc. Och så är man konsekvent och uthållig och inte ger efter när det gått en timme. De kan, så är det bara;-)