Jag vaknar av ett krafsande ljud. Jag blir skräckslagen, iskall. Lyssnar. Där är det igen. Möss och råttor är det absolut värsta jag vet.
Fast det är skånskt regnoväder som slår mot rutan. Vind och vatten. Inget att gå ut i men heller inget att dö av. Som råttpest tex.
Jag hade tänkt mig en promenad med nytt tema till bloggen. Det får anstå till senare. Axel den stackarn är dock redan utkörd i sin vagn, utsatt till de skånska vädergudarna.
Igår kom fadern ner också. Mitt mammahjärta värkte när jag sprang med en liten tvåårig tomte längs knutpunkten i Helsingborg och till varenda mötande skrek han “MIN pappa, MIN pappa kommer”.
Just idag vill jag bara brista i gråt när jag läser nåt så fint.
Det är så stort när de blir tillräckligt stora för att ha en sådan begreppsvärld att de längtar, verkligen längtar, efter någon.
Lilla fina gubben. Man får nästan en tår i ögat.
Vi hade lite liknande i morse när G kom hem från träningen. Den som blir gladast, C, börjar tölta emot honom med armarna utsträckta sägandes “appa, appa”. De andra två upptäcker vad som håller på att hända och springer om henne. Liten och alldeles perplex står hon så och ser på när de andra hinner före till pappakramen, allt för att hinna före just henne. Men hon låter sig inte hindras utan tar sig fram i ett virrevarr av armar och ben och hittar till slut upp till “appa” hon också. Sånt värmer i höstrusket.
Fina lilla C, vad stor hon har blivit. Måste du verkligen inte skaffa dig en till liten Jennie:-)
Vore jag ekonomiskt oberoende skulle jag inte tveka en sekund. Men barn är ju inte gratis. Inte heller bil och boende med fyra barn… Alltså måste jag jobba. Alltså har jag helt enkelt inte tid. Tyvärr.