Jag blir så här ibland. Det går upp och det går ner. Varje gån det händer tror jag att det ska vara sista gången. Men så kommer det igen.
Ibland är det lindrigare, ibland värre. När serotoninet går i botten behöver jag få påfyllning. Fast det känns lika motigt varje gång. Vi får se hur det blir nu.
Så jag behöver lite hjälp, av nära och kära. Och blir det inte bättre tar vi medicinsk hjälp. Jag har fått en virusinfektion på det mentala välbefinnandet helt enkelt.
Ta hand om dig och hoppas ni får det skönt i Skåne.
KRAM!
Tack Jennie, och kram på dig också.
Du är så ärlig, uppriktig och tuff som skriver om det här. Jag beundrar dig Kristina!
Kära du!
Fyll nu på med serotonon, det gör jag vareviga dag. Lider med dig, den känslan är hemsk.
Styrkekramar i mängder/ Andrea
Åh Andrea, vad skönt att jag inte är ensam fast jag skulle önska att ingen av oss behövde.
Em: tack snälla fina!
tusen kramar, är det något jag kan göra – let me know <3
Jag håller med Em, du är tuff och beundransvärd. Och du är inte ensam om din berg- och dalbana, jag är bara en av alla de som håller dig sällskap. Tyvärr betydligt sämre på att stå för det, de flesta och värsta svackorna vågar jag sätta ord på först när de är långt bakom mej. Det dåliga samvetet spär på skulden och tyngden, klart man ska njuta och må bra när man får vara med sina (dessutom hett efterlängtade) barn! Hur har man mage att klaga, liksom? Jag tänker på dej och sänder de varmaste styrkekramar.
En lunch i baddräkt och högklackat Sara, när jag känner mig bättre. Bara tanken piggar upp:-)
Iréne, när jag är tillbaka tar vi vår uppskjutna vinlunch och ger varandra styrka. Kram K
Har själv varit där, vet hur motigt det kan kännas.
Ta hand om dig. Kramas mycket med man och barn. Hoppas du snart mår bättre.
Åh! Alla här har skrivit så bra, så jag kan ju bara hålla med. Du är tuff och beundransvärd, och som någon annan skrev, du är definitivt inte ensam! Jag läser din blogg VARJE dag, måste gå in flera ggr för att se om det har kommit ngt nytt inlägg, som beskriver samma saker som jag känner. Men är grymt dålig på att kommentera.
Men det beror på främst att jag har svårt att formulera mig (snabbt) och dessutom på att tiden är knapp med 3 barn. :-S
Kämpa på! Tids nog tar du dig ur det.
P.S Jag gillade verkligen dina ord om kärlek. Det är ju så det är. Du är så bra på att skriva!!! D.S
hoppas skåneluften och havet gör susen! varm mat och fast mark under fötterna som min mor brukar säga, så ta sköna prommenader och ät gott – det kan i alla fall ge lite lindring. sköt om dig, kram j
Ni är så fina allihop, tack för att ni tänker på mig. Och att jag kanske kan sätta ord på sådant som fler än jag känner i stunder. Kramar K
Tack Åsa, jag blir jätteglad. Det betyder oerhört mycket att få en sådan kommentar.
Johanna, jag ska promenera och äta – i måttliga mängder. Och när jag är hemma igen och du är på besök nästa gång hoppas jag vi kan ses.
Återigen säger jag att det är så skönt att du skriver så att jag slipper känna mig som den enda i hela världen med serotonin-brist (och påfyllningsångest) och barn som inte sover på nätterna med mera med mera! Skönt att du har nära och kära som tar hand om dig när det behövs!
Många styrkekramar från Tove
Åh Tove, vi är minst två. Även om det inte hjälper till i stunden. Kram K