Jag har ett jobb. Fast det är utlånat på ett år.
Jag saknar det. Jag saknar att få gå dit, slå på min dator, heja på kollegor, fokusera på en uppgift som inte inkluderar barn, sömn och blöjbyte. Att känna att jag tillför något utan för hemmets fyra väggar.
Allt blir så stort i det lilla här hemma. En sömnperiod som går förlorad, snuva som blir till böldpest i en orolig mammas ögon, isade snövallar som gör det omöjligt att ta sig fram när man tidigare bara klivit över dem.
Idag är jag tråkig, trött och har nära till gråten. Inget är fel och ändå känns allt stort och svårt.
Men man får ha deppiga dagar, med eller utan barn. Hej fredag.
Ta hand om dig!
Svårt att komma med något uppiggande/värmande/mysigt när man bor 11 mil bort men jag sänder dig en varm tanke och en stor kram!
Tack Jennie, idag behöver jag styrkekramar – verkligen.
Jag förstår att du känner så där. Det känndes faktiskt som en befrielse att få börja jobba igen. Det blir som att man får det bästa av två världar. Llite jobb och sen en härlig blöt puss när man kommer hem. Du är snart tillbaka på jobbet.
Kram
Det är det som är så hemskt Åsa, att jag inte har vett att njuta och uppskatta. Jag har liksom inte tänkt mig någon fler mammaledighet efter det här. Och om ett år när jag sitter på jobbet kommer jag bergis att ångra att jag inte njöt mer. Fast kul är det faktiskt inte:-( Kram K