Dag 3 – mina föräldrar

När ens mest trogna bloggläsare ska läggas under lupp gäller det att väga orden på guldvåg. Hej mamma! Hej pappa!

Jag är lik min mamma. Inte till utseendet (me-brottarbritta, hon-sparv) men till mångt och mycket i sättet. Vi är bestämda, vet vad vi vill och pekar med hela handen. Mamma har i större delen av sitt yrkesliv varit personalchef där sådana egenskaper eftersträvansvärda. Mitt intresse för färg, form och inredning kommer från mamma. Vi brukade ta långlördagar på stan och gå och nypa i tyger, titta på möbler och frottera oss med resten av Stockholms invånare på Svenskt Tenn. Fast mamma kan sy, det kan verkligen inte jag. Kuddar, gardiner, kläder – allt. Men min brudklänning sydde hon inte, det är onödigt att utsätta sig för meningsskiljaktigheter innan livets stora fest.

Så har vi pappa, fina pappa. Lugn och trygg och händig så det förslår. Fast han och jag ska aldrig ge oss in i diskussioner, det blir låst läge direkt. Det är pappa jag ringer när det ska medlas mellan mamma och mig, eller så är det han som ringer för att just medla mellan mamma och mig. Det är också honom jag ringer när det ska sättas upp hyllor, dras lite ny el eller hängas upp en lampa. Eller så är det honom jag ringer när Hugo pratat ihjäl mig om “mucka” och det blir dags för honom att pallra sig hit och leka med barnbarnet. Mucka (läs morfar) är Hugos stora idol, kanske för att han är så lugn och trygg och kanske för att han behandlar Hugo som en jämlike när det kommer till att bistå med praktiska sysslor.

Nu är mamma och pappa pensionärer; pensionärer av den nya skolan inte den av stugsittande, bullbak och eftermiddagsfika. Nu är det svårare än någonsin att hitta tider när vi kan ses. Det är körer, volontärarbete, revisionsarbete, hus i Skåne, middag med vänner, konstcirklar med mera. Men jag vet att de finns där, alltid, om något skulle krisa eller man bara längtar efter att vara liten igen.