Jag är en hemmaråtta. Jag dricker trygghet i hemmets lugna vrå. Jag ger mig inte ut på några större äventyr som inte inkluderar bekvämlighet och mesta möjliga förutsägbarhet. Är jag tråkig? Ja kanske, fast sådan är jag – take it or leave it.
En gång i min ungdom tänkte jag mig på lite äventyr. Som att flytta till dåvarande kärleken i Frankrike. Som tur var hann han träffa en annan innan jag fick ändan ur och vilken tur är inte det, så att jag fick stanna kvar här hemma. När jag väl träffade mannen i mitt liv pratade han en betryggande svenska med dialekt. Västmanländska kanske inte kan anses vara den vackraste av dialekter men den är trygghet för mig.
Han friade efter tre månader. Inom ett år var vi gifta. Sedan började den långa väntan på barn. Vi väntade, och väntade, och väntade. Ja, vi har ju båda varit med på biologilektionerna så vi försökte lite också. Men det gick inte. Så det blev hårdhandskarna. Och hormonerna. För den som genomgått en IVF-behandling vet man att det inte är någon dans på rosor. Efter nästan sju års väntan kom vår första provrörsprins, Hugo. Och i somras fick vi Axel på samma sätt. Min älskade familj.
Av bloggens namn skulle man kunna tro att jag är 35. Men faktum är att jag blir 37 om mindre än en månad. Jag har bara inte kommit mig för att uppgradera namnet. Jag jobbar med kommunikation och marknadsföring, drömmer om att få göra det på strategisk nivå men kämpar mest på gräsrotsnivå. Det är ok, oftast till och med roligt. Men en dag kanske jag vågar mig ut på jakten efter det perfekta jobbet, när jag kommit på vad det är.
Jag tycker om att resa och är en fd fröken Sverigekandidat, innan BMI-gränserna gick ner på svältnivå. Så därför vill jag också rädda världen och tycker att delfiner är söta. Fast jag får ryslig resfeber och går ganska taskigt i högklackat och baddräkt. Jag är uppväxt i Österskär, har bott i Djursholm och flyttade in till Stockholm när det var dags att lämna hemmet. Min största resa blev till Västerås för sex år sedan och här är jag kvar.
Jag tror att det är jag i ett nötskal. Vill ni veta mer är det bara att fråga på. Imorgon kör vi kärleken.
Det är nåt befriande med människor som vågar vara hemmaråttor och trygghetsknarkare, när det mest är inne att utmana och låta sig utmanas i ur och skur.
Fast å andra sidan är det urmodigt att förlova sig efter tre månader, inte mycket mer än magkänslan ni gick på där ju! Så ibland finns det kaxiga i sånt som man kanske inte ens själv ser.
Det har du rätt i, jag är modigare än somliga tror (läs jag själv):-)
frökensverige? Nu får du verkligen berätta mer över en lunch!
Ska vi ta lunchen i baddräkt och högklackat kanske:-)
och cykelhjälm!
It´s a deal!
Jag vill vara med på den lunchen alla gånger!
Fint skrivet och ja, du är lätt att tycka om.
Du är så välkommen, och tack.