För exakt två år sedan hade jag klippkort och egen fåtölj uppe på psykiatriska mottagningen. Vecka efter vecka var vi där, Hugo och jag. Han tre månader och jag ständigt rödgråten med dåligt samvete för att jag inte kunde älska min son såsom jag borde.
Då säger min chilenska psykiatriker med tydlig spansk brytning “Du ska inte vara ledsen Kristina, en dag kommer han att bli din bästa tangokavaljer”.
Ikväll dansar vi, han och jag, visserligen inte tango men runt runt i en bossanova. Och jag älskar honom något vansinnigt.
Han hade så rätt – KRAM!
Värda att älska, båda
Mocka
<3
Åh…jag får tårar i ögonen. *kram*
Så fint skrivit! Kram på dig
Oj oj OJ! Jag gråter som en galning av Ditt inlägg!
Tack för det! Och kärleken till barnen.
Varm Kram, Vicktoria
Underbart vackert inlägg!
Jag har också haft klippkort,men av andra anledningar:-)
Läste det här inlägget första gången igår kväll och fick en liten tår i ögat. På mitt bröst låg en liten Henrik som precis hade lugnat ner sig efter att ha gallskrikit helt hysteriskt. När jag tittade på honom svämmade mitt hjärta över av känslan av att hur kämpigt det än kommer att vara emellanåt så är jag beredd att göra vad som helst och älska den där lille killen för resten av livet.