Vad händer när allting faller? Hur tar man sig upp och lär sig känna glädje igen när man är fylld av den stora tomheten? När man inte längre orkar prestera för att det har tappat sin mening?
Jag har varit där. Och mannen. Och nu en god vän. Så vi pratar halva natten, inte för att det hjälper. Åtminstone inte just nu. Men kanske snart eller om ett längre tag.
Så när de går ut på promenad bestämmer jag mig för att sitta av en timme, att ägna mig helt åt att titta in i ett par klara små bebisögon. Axel och jag i soffan. Konverserandes på vårt sätt. Och jag känner ett lugn och en glädje som jag bara önskar att jag tog mig tid till oftare.
Axel – nu slocknad efter vårt uttömmande samtal.
åh, det är så sorligt när man ser nära och kära må dåligt… min kloka mamma, som ju är utbildad i ämnet, säger ofta “varm mat och fast mark under fötterna”, och det har jag praktiserat på vänner som haft ångest. Varm soppa och en lång prommenad på det lindrar ofta för stunden, även om det kan låta banalt…
Varm mat fick han – och en nattvarm Hugo som kröp ner på morgonkvisten för att leka (han som annars är ganska blyg för nya bekantskaper).
Även jag har varit där och är väl så sakteliga på väg därifrån. Min räddning blev 18 månaders landsflykt med tid att läka, få förunnat, men jag är tacksam för chansen. Johannas mammas tanke känns väldigt bra och ligger inte så långt från mitt eget motto att “kramar och kokosprickar hjälper mot nästan allt”. Håller tummarna för att allt ordnar sig för din vän.
Kokosprickar?! Det måste jag genast rekommendera honom.
Även jag har varit där. Och det du skriver är så bra! (Tack för alla bra och roliga inlägg du skriver förresten!) Bra att bli påmind igen – jag ska ägna mer tid åt att njuta av bebisen. Håller med Erika, hoppas att det ordnar sig för din vän.
Tack Åsa! Kram K