Jag har umgåtts med tanken på ge upp, lägga ner, avsluta.
Jag är trött och orkar inte mer. Så är jag bekväm av mig också.
Men det är så skuldbelagt och att göra det av ren lathet känns som att det gör man bara inte i Luthers Sverige.
Jag konsulterar barnsjuksköterskan för att diskutera saken. “Jag står bakom dig i vilket beslut du än fattar”, säger hon och jag känner mig lite lugnare. Bara tanken på att inte behöva tänka på att överdelen ska kunna slitas av på två röda så fort han skriker är mer än lockande.
Men så fattas beslutet av någon annan åt mig och jag känner att jag inte riktigt kan ge upp ännu. Helt plötsligt är brösten det enda som kan ge tröst om natten, inför turen i vagnen eller bara ge ro efter det att storebror lekt rövare i hans omedelbara närhet; helt plötsligt blir brösten den enkla utvägen när flaskan ratas och tröst i form av en napp är otänkbart.
Så jag härdar ut ett tag till och fortsätter de skamfyllda tankarna på amningens vara eller icke vara.
Och jag kämpar med tanken på att vara tvungen att sluta snart…
I alla fall på dagarna. På nätterna skulle hon mer än gärna få sova istället.
Tramisgt! Skuld är dumt att lägga på sig själv. Vill man sluta så slutar man, det gör jag snart och det kommer att gå så bra och jag ser fram emot alla mina fina hösttröjor som man måste trä över huvudet för att få på eller av.
Ammade vår första ungefär så här länge, lite mindre än två månader, och han är friskast och gladast och gulligast av alla barn i hela världen. Tänk om jag ammat längre, då kanske han hade varit sjuk och ledsen..?
Vilken tur att jag slutade när jag kände att det var dags!
Lycka till och gör som du vill och känn absolut ingen skuld!!
Jag förstår dig till fullo, var ju tvungen att ta det beslutet redan på BB då jag blev så sjuk att jag var tvungen att ta mina mediciner och det rann inte till.
Barnsköterskorna och sköterskorna ville att jag skulle fortsätta ändå och hur vet man vad som är rätt eller fel? Det är så oerhört komplicerat.
Trots att jag fick avstannande piller för mjölken så matar J mestadels tiden. Nora hon vill verkligen ha brösten fortfarande och det skär i hela mig…