Han ser ut som han strandat på en öde ö där han sitter i sin babysitter.
Blicken flackar och händerna viftar. Han ser lite bortkommen ut.
Men så kryper man upp nära så att han kan fokusera och hela han spricker upp i ett endaste stort leende; det är som att han fått en leverans av ett Carlsberg-kylskåp för törstiga strupar.
Han är så fin, glad och lugn. Faktiskt en riktig liten dröm (trots hans tappra försök att hålla mig vaken om nätterna).
Vilken underbar sötnos! Tänk att just vi har lyckats få 2010´s finaste ungar!
Visst är det märkligt, med tanke på hur många barn som föds:-)
Jag tycker att han är ofantligt lik storebror på mittenbilden!
det är sånt där som får mig att ibland pyttelite vilja ha en bebis till…
Och söt som socker.