Att umgås med barn är som att börja en konversation med tusen olika infallsvinklar och aldrig komma i mål. Ettåringen vill gå, de äldre leker, bråkar, slår sig. Minstingen tappar nappen, mamman fäktar getingar, kaffe serveras, samtal avbryts, återupptas och avbryts på nytt.
Jag kommer inte ihåg vad som blev sagt, om något blev sagt. Jag lider av mammademens i dess allvarligaste form. Men det var trevligt.
På fredag ska vi ses igen. Om vi återupptar en gammal samtalstråd eller ny spelar mindre roll, sällskapet är det som gör dagen.
Det är precis som det ska vara alltså