Axel är så före sin tid.
- Dagis – bokat.
- Dop – bokat.
- Rutiner – på ingång.
- Första stegen – ja, när tänker han börja gå egentligen?
Jag glömmer att han bara är sex veckor gammal; att det bara gått drygt en månad sedan den där smällheta julidagen när han skådade dagsljus för första gången.
Jag förväntar mig så mycket av struktur och ordning, en återgång till normala rutiner, att jag glömmer att han bara är en liten bebis fortfarande. Med all rätt i världen att kinka, knysta och bara vara liten.
Och med det i huvudet kanske jag kan vara lite mer förlåtande mot mig själv; att jag faktiskt inte behöver ha gått ner alla graviditetskilon, att det är ok att bara lulla runt vissa dagar, att man får njuta babylycka ett tag till.
Så det är ok Axel, att du ännu inte sagt ditt första “mamma”.
