Alla klarar natten utom mamman som måste kolla alla sina två killar minst två gånger i timmen. När vi vaknar spöregnar det. Jag gör avkall på principerna och tar bilen till dagis. Som lämnats otankad av föregående förare. Hugo vägrar att gå in på dagis och diskussion utbryter – en härligt regning torsdagsmorgon på dussinet.
Men när jag sätter mig i bilen för att åka hem (först tanka så att näste förare får det mer förspänt) så känner jag bara en stor lycka och tacksamhet; jag närmar mig 40 och för första gången känner jag ett slags lugn i tillvaron och mig själv. Jag har man och två hett efterlängtade barn, jobb och hus. Vad mer kan man önska?
Och påminn mig gärna om detta när eftermiddagspaniken och tröttheten sätter in, då kommer jag ha glömt min nästintill frireligiösa morgonupplevelse för länge sedan.
Härliga lugn och stillhet.
Morgonen här var likartad. G iväg tidigt till jobbet, M supertrött som vanligt, ingen ville äta frukost annat än under hot, E vägrar ta på sig skor, M jättearg för att hon måste ha byxor etc etc. Lilla solskenet C dock glad och nöjd mitt i kaoset.
För första gången kände jag då på allvar att det här med att börja jobba igen kanske ändå kan bli rätt ok. Behöver jag säga att jag i skrivande stund känner helt tvärt om (med två på dagis och en sovande i sängen)?
Kram