Om att längta

Svd hade i förra veckan en artikel om längtan efter barn och hur långt vi är beredda att gå för att få bilda familj.

Vi är skapade för att leva i flock och att reproducera. Vi kan välja att avstå; att leva själva och att inte skaffa barn. Men att få välja är det viktiga.

För oss som inte kunde välja att skaffa barn på utsatt tid och för egen maskin är det en mindre katastrof. Vi genomgår tester, proppar oss fulla med hormoner, hoppas, väntar, längtar. Och när testet visar negativt är det inte bara att börja om, kroppen ska vara redo, myndigheterna ska ge sin tillåtelse och pengar ska upp på bordet. Lägg därtill den känsla av misslyckande som du som kvinna – och man för den delen – känner när du inte ens klarar av det som var grundtanken med den mänskliga varelsen.

Adoption är inget självklart alternativ. Här om någon gång är det andra som bestämmer, du får inte vara för tjock, inte för gammal, inte ha några dolda fel. Du, din partner och ditt hem granskas. Sen ger myndigheterna sitt utlåtande. Och så förhoppningsvis påbörjas den evighetslånga väntan på att få hämta hem “ditt” barn.

För oss tog det sex år av hopp, längtan och förtvivlan. Viljan att ge upp och att försöka igen. Med rädsla för ytterligare misslyckanden. Så kom äntligen Hugo med hjälp av IVF. Och två år senare hans bror som först fick ligga i frysen och vänta.

Vi hade tur. Andra använder upp sina tre landstingsförsök och betalar sedan privat för drömmen om att få en egen liten. Utan garanti för resultat.

Jag skriver inlägget med ett av våra små mirakel i knäet och inser hur lyckligt lottad jag är. Jag kommer att fortsätta gnälla över amning, sömnlösa nätter, bajsblöjor och kinkiga barn. Bara för att jag kan och för att jag ser det som min rättighet som mamma. Och jag är så glad att jag får chansen att gnälla, .alternativet hade varit så mycket värre.

Så jag skickar en tanke till alla fina mammor och jättekram till alla som kämpar.

Mina fina.