Jag har bytt ett jobb mot ett annat. Och som vanligt när man bytt jobb är man på helspänn, nervös och osäker. Varje morgon vaknar jag med känslan att jag tagit mig vatten över huvudet, ljugit mig till jobbet på falska referenser och att jag aldrig, aldrig kommer att klara uppgiften.
Dagen tornar upp sig framför mig. Jag längtar till kvällen och sömnens sköna glömska. Dagens uppgift vaknar sakta till liv bredvid mig. Herregud, hur ska vi fixa denna dag? Kommer det att funka med maten, kommer han att vara nöjd med mina prestationer eller kommer han att skrika sig blå över min inkompetens precis som han gjorde igår kväll?
Här gäller inga sex månaders provanställning. This is for life! Misslyckas jag kommer jag att få leva med det till dödagar, lyckas jag så har jag förhoppningsvis en nöjd och glad son (läs två). Löneförhöjningen kommer som ett brev på posten den dag han säger sitt första ‘mamma’. Tills dess lever jag i ovisshet om min duglighet.
Här ingår inga kafferaster. Man smiter till sig en egen minut eller två när chefen sover eller ser förnöjd ut efter en matpaus. Och förresten gör det inte så mycket, det finns liksom inga arbetskamrater att fika med på fasta tider. Istället får man träffa nya jobbet när man någorlunda kommit in i uppgiften. Men jag vill inte byta, jag vill bara att den första nervositeten över att göra ett bra jobb ska släppa. Och om ett par veckor eller så ska jag vara redo att börja multitaska med att kombinera amning med telefonprat eller -kors i taket – en fikapaus på stan. Till dess håller jag mig till en uppgift i taget.
Här jobbar vi inte nio till fem även om vi har någorlunda sjyssta mjölkpucklar i klass med Dolly P.
Du är en mycket bra mamma!!
Du är så duktig att skriva. Detta inlägg skulle du skicka in till någon tidning.
Kram
Tack, fast just nu känner jag mig som en mycket dålig mamma som snålat på maten för den lille. Här ökas ersättningsdosen flerfaldigat.