Jag lägger honom på vågen. Den visar på 3600 gr. Barnsjuksköterskan blir osäker och ber mig väga honom igen. 3600 gr.
“Oj, då har han gått ner lite sedan sist, det var inte bra”.
Nu börjar det susa i öronen, tårarna är på gång och hjärtat bankar vilt. Vad ska jag göra, har jag ändå för lite mjölk, för mager mjölk, för äcklig mjölk? Med panik i rösten: “vad ska jag göra, ska jag ge honom ersättning?”
Hon svarar: “Ja, hur tänker du själv?”
Jag tänker för fan inte, jag är i panik. Min största oro visar sig vara befogad. Jag kommer inte att kunna tänka klart på timmar. Hon ska väl tänka åt mig, hon som är experten (får man hoppas). Så jag lämnar rummet med tårarna rinnandes, en unge som skriker okontrollerat och låter mannen avsluta besöket.
Hon har tur som är vikarie. Annars hade jag begärt att få byta. Bums. En kurs i att hantera sina patienter som är fyllda med mammahormoner och oro som pyser genom öronen vore att rekommendera. Nu är det ersättning som kompletterar min sinande mjölkbar. Och ett besök på BVC Höganäs – som förhoppningsvis har lite medkännande systrar att hantera besökarna.
INgen panik, ingen panik!
Véra gick aldrig upp som hon skulle i början, eftersom jag envisades med att amma, men det ordnade sig fort när vi efter ett par månader kom på det eminenta med en jumboflaska mjölkersättning på kvällen.
Det gjorde dessutom att min mjÖlkpriduktion fick en chans att komma igång (när det inte ständigt satt en bebis och sög), trots att hela expertisen sade precis tvärtom…
XXX
Sara
Tack Sara, för just nu är panik det enda jag känner. Ersättning på kvällen blir det för en nöjdare bebis – och en lugnare mamma.
Ingen panik som sagt var…
Strunta i vägningen ett tag!
Du kommer att fixa detta.
Ingen bebis svälter ihjäl med föräldrar som ni. Kram