Vi skålar i champagne och välkomnar Axel hem. Och som Fredrik sa “nu är huset fullt, precis som vi önskade när flyttade hit”. Och jag gråter för att jag är lycklig.
Jag får en fantastiskt fin present av min man. Och jag gråter för att jag blir så glad. Och för att den inte passar, eftersom jag fortfarande har världens tjockaste korvfingrar. Kommer jag se ut som en Michelingubbe för evigt?
Sen gråter jag när det blir läggdags. Idag ska Hugo flytta in i sitt rum för första gången och inte längre ligga mellan oss där jag kunnat pussa och krama honom nättern igenom. Jag gråter så ögonen blir röda och det känns inte lika roligt längre.
Balans är inte ordet på dagens agenda.
Det är ju så omtumlande. Och vackert och förjävligt.
Det är högt och lågt.
Och konstigt nog ska det vara så.
Jag är glad att du har en stöttande man.
Det gör skillnad.
Med motsatsen får man tiga still och låta
vederbörande ha sin moment of blues.
Du är fortfarande den snyggaste nyförlösta kvinna
jag någonsin sett. Jag säger som Karin:
Hur gör du?
Förresten ska du inte lägga någon som helst vikt vid att fundera över vad som gör dina läsare lyckliga. Vi är ju med oavsett.
Heja Kristina! Och heja Fredrik och grabbarna.
Kramar, V
Det är väl så det är, man måste få vara obalanserad och gråta efter en sådan gigantisk händelse i sitt liv, både fysisk och psykisk.
Kämpa på och glädjs åt din fantastiskt fina familj.
Kramar
Du skriver så fint, Kristina. Ringde dig i går. Jag trodde ju att du var hemma för flera dagar sedan (tidig hemgång, du vet), var i närheten, och ville bara sticka in ett paket. Nu hade jag den goda smaken att vänta lite till
Kram på dig vännen. Gråt och gläds, det är ju både underbart och skitjobbigt med en ny liten bebis.
Jag blir så rörd av din fina beskrivning. Precis så där ska det ju vara med alla himlastormande känslor! Kram på dig!