Jag vaknar i spänd förväntan. Magen gör så ont att jag kan krevera och det sticker i halsen. Nu äntligen är det dags! Jag ligger och väntar på att smärtan ska tillta och funderar på om jag ska hinna kamma håret så att den möts av något snyggt när den kommer ut.
Men jag väntar förgäves. Jag hejdar en rap och känner huvudet dunka. Jag är bara dagen efter (det stora bröllopet) med halsbränna och gaser. Och i min iver har jag dessutom gjort en tankevurpa och gått direkt från vecka 36 till 38 vilket inte gör mig inte gladare när jag upptäcker. Denna tjockis är bara i vecka 37.
Ja, kommer h*n nu så är det ju safe.
Tänk vad det har gått fort.
Kram