Man ska inte tappa bort sina vänner. I synnerhet inte om de har begåvats med Sveriges vanligaste namn. Men det man inte har i huvudet får man ha i munnen.
Jag har spenderat åtskilliga samtal med Skatteverket och folkbokföringen för att lokalisera ‘the lost one’. Jag har gissat mig till troliga födelseuppgifter, uppgifter om föräldrar och vad jag tror mig minnas om syskon. Sen har jag ringt samtal till fler än en man som tvingas komma med en rimlig förklaring till sin fru varför det ringer en kvinna och söker deras man i privat ärende. Just nu finns det skottpengar på mig i bland annat Blekinge län.
Och där har ni hela anledningen till att jag gick emot mitt eget beslut om att våga vägra Facebook. Men Fb är i ärlighetens namn inte den bästa sökmotorn för att hitta ett person vars namn toppas med en känd fotbollspelare och sedan delas av mer eller mindre halva Sverige. Men inget ont som inte har något gott med sig. En vän till en vän på just Fb visade sig jobba med ytterligare en vän till den eftersökte vilket renderat det önskade telefonnumret. Det är bara det att nu verkar jag tappat talförmågan och får nog suga på karamellen ett tag till innan jag kan lossa tungans band.
Nope, that´s not the man.
Men gud så spännande. Kan du inte hinta nåt om varför du behöver få tag i den här mannen?
Behöver och behöver…egentligen ingen annan anledning än att jag saknar våra samtal som rörde sig utöver det som normalt snurrar i vardagen. Vilket gör det så märkligt att jag nu drabbats av tunghäfta och inte riktigt vågar lyfta luren.
Rätt vad det är så vågar du nog.
Allt har sin tid. Vad heter karln – jag som inte kan fotboll…?