Jag förstår varför mannen förvägrar mig en barnstol till cykeln. Jag är livsfarlig.
Jag cyklar som en Lisebergskanin på flykt undan painballkulor. Jag är överallt där jag inte borde. Och genom att vara onödigt framtung kränger cykeln desto mer.
När jag ska pumpa däcken måste jag gå ner på knä. Jag står som på nåder framför gudfadern inför den sista kulan när en kvinna är på väg fram för att höra hur det är fatt. Jag kravlar mig upp stödd mot väggen och förklarar att det känns som om jag fått punka men att det kanske beror på att cykeln inte är byggd för elefanter.
Hem leder jag. För att undvika ett oplanerat dopp i Svartån.
Ajdå, och jag som tänkt att rusta upp cykeln inför “den riktigt stora magen” som graviditetsböckerna påstår ska dyka upp om några veckor (fast det får mig att fundera över vad sjutton man i så fall ska kalla kaggen jag har i dagsläget).