Den rotar sig så snart jag vaknar, söndagspaniken. Trots solsken och löfte om begynnande värme kan dagen inte ses annat än i grådis.
Nu har jag försökt hinna med så mycket som möjligt i förebyggande syfte; duscha, tvätta håret, raka benen, slänga i en tvätt. Jag vill inte hamna i en omöjlig position utan chansen till hjälp.
Klockan två åker han för att inte återvända förrän på tisdag. Jag är inte rädd för att vara ensam men med begränsade möjligheter till böjlighet känns två dygn som en evighet. Jag har bett Hugo att göra färdigt sitt innan lunch idag, annars blir det inget blöjbyte förrän pappan återvänt. Möjligen att de kan förbarma sig över honom på dagis.
8 juli skynda dig, snart står jag inte ut längre!
