Igår när vi mötte upp pappan på Arlanda tyckte jag mig skåda en klasskompis från gymnasiet sedan arton år tillbaka. Jag vågade mig inte fram och heja utan valde det mer neutrala Facebook för att ställa frågan.
Jo visst var det han. Nyss hemkommen från klock- och smyckemässan i Basel där hälften av mina tidigare branschkollegor även varit.
Jag nämner att jag också varit i branschen för ett par år sedan och då visar det sig att han har ju till och med köpt sin förlovningsring av min svärfar.
Och risken att vi springer på varandra igen är inte omöjlig, hans svärföräldrar bor i Västerås då fästmön är en sann västmanlänning. Ibland känns världen väldigt liten eller slumpens inflytande desto större.
Ja… världen är bra liten. Vid mitt allra första besök i Rio de Janeiro, för mååånga år sedan, träffade vi av en slump en svensk kille som arbetade inom Svenska kyrkan i Brasilien. Det visade sig att han visste vem min pappa är, både till namn och familjeomständigheter. De båda är från samma lilla hälsingeby och han visste nästan mer om min pappas barndom än jag någonsin vetat. Gåshud!