Det är så lätt att tolka (läs misstolka) det andra säger eller utelämnar att säga. Allra helst i skriftlig form. Det blir för kortfattat eller för omständligt, ironi blir svår att utläsa och kan lämna mottagaren undrandes om vad som egentligen var menat.
På svårtolkade mejl har jag fått tipset att kontra med svaret ”jag har valt att tolka det som…”. Då är det upp till mottagaren att korrigera om det som jag tolkade som ett skämt var menat som en spydig kommentar eller det som jag trodde var sarkasm var skrivet på fullaste allvar.
Men det är det som sker muntligen eller inte alls som jag måste lära mig att lämna tolkningsfritt. Att den som hela tiden väljer att ringa på mannens mobil inte alls gör det för att slippa prata med mig. Eller att frånvaron av personliga frågor om välbefinnande och vardagen i allmänhet när det väl ringer på hemtelefonen inte automatiskt bör tolkas som bristande intresse eller en långsint och snarstucken natur hos motparten.
Idag har mannen och jag gjort klart att vi ska tala ur skägget med varandra. Att inte lämna öppet för tolkning åt det ena eller andra hållet och därmed skapa förväntningar eller besvikelse hos motpart. Varför ödsla onödig tid på gissningslekar när ett rakt och tydligt svar är så mycket enklare?
Tolkningar är verkligen ett gissel. Jag läser in allt möjligt i det som sägs, inte sägs, i tonfall, i ordval och i gester. Och allt filtreras förstås genom min subjektiva lins och omformuleras till sanningar att reagera (ofta väldigt snabbt!) på.
För att vara en hyfsat smart människa är jag helt enkelt ganska korkad. Men ska försöka följa ert exempel och bli bättre på att ställa frågor och stämma av att jag faktiskt fattat rätt.
Men är det inte så att ju smartare och därmed inkännande man är, desto lättare har man för att tolka, känna av och impulsmässigt reagera? I många fall tror jag att de mänskliga gässen (de som går oberörda genom livet) har det betydligt lättare eftersom det aldrig skulle falla dem in att analysera situationen djupare.
Jag måste förtydliga mitt “jag väljer att tolka det som…”. Det handlar egentligen inte om hur jag bemöter någon, utan mitt sätt att tänka när jag undrar vad en annan person menar med något uttalande eller beteende. Istället för att gå runt och fundera, så tänker jag själv att “jag väljer att tolka det som positivt”, dvs till den andres fördel. Det innebär dels att jag inte behöver lägga mer negativ energi på det, dels att den andra personen inte belastas med en möjligen felaktig tolkning.
Och om jag har svårt för att tolka positivt, då brukar jag försöka ställa en rätt öppen motfråga i stil med “jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här, kan du förtydliga?”.
Det här hjälper inte alltid, men faktiskt oftare än jag trodde när jag började, så därför har det blivit mer och mer av en rutin för mig.
Och ibland spelar det ingen roll i världen hur positivt jag försöker positivtolka, jag blir i alla fall skitförbannad på att den andra beter sig illa!