Måndag morgon och det är inte utan att man börjar längta lite efter att veckan ska starta, måstena byggas på hög, kraven på att leverera gör sig påminda.
Visst är det skönt med helg men det är så kravlöst på något sätt, att umgås och finnas till bara för att man vill. Arbetsveckan är mer av att uppfylla existensberättigandet; jag finns här för att jag presterar.
Åh, stackars människa tycker ni kanske men jag trivs underligt nog med piskan på ryggen. Hade jag bott i Indien hade jag varit fakir, nu plågar jag mig själv med zonterapitofflor och arbetsbörda.
Ingen big deal – ett par fakirtofflor slår knappast mina rundkulliga zonterapidito.
