Jag kommer hem och kapsejsar. Som ett fartyg på grund eller en strandad val.
Jag väntar på kvällsvällingen, Hugos alltså. Sen ska jag krypa ner bredvid och lyssna till hans andetag medan jag kollar in säsongsavslutningen på familjen Annorlunda. Det är så skönt att få perspektiv på tillvaron, vad är ett barn mot tio i Älvdalen?
Pantertanterna på trean hoppar jag över. Jag kan inte se fler leopardkvinnor med passerat bäst-före-datum stöta på unga bartenders som knappt nått myndighetsåldern. Nej, det får bli CSI eller så ett imaginärt avsnitt av John Blund, det lär räcka med tre sekunder innan hans sand har grusat mina ögon god natt.
Fredrik ska göra Västerås en måndagskväll. I bästa fall har kinesen på Stora gatan öppet och så mycket mer party än så bjuder inte arbetsveckans första kväll på.
Hahahhaha exakt hur vi resonerer angående familjen A. Dessutom tyckte jag att Peters resonemang angående UL var strålande “som att ta på sig sockorna” Erfarenhet kallas det visst…
Ja du. Måndagar utan Familjen Annorlunda, hur ska det gå? Leopard-tanterna är rätt mysiga dem med, men det är inte riktigt samma sak.