Eftersom jag ändå är ensam hemma, vaknat tidigt och hunnit klara av promenaden så tänker jag att jag kanske ska ta en andlig paus, att fokusera på något annat än mig själv och mina i sammanhanget små bekymmer.
Jag går i högmässan kl 11 i Domkyrkan. Bara platsen som sådan manar till eftertanke och jag fylls av vördnad för att vistas i samma rum som stått där sedan slutet av 1200-talet.
När väl gudstjänsten sätter igång kan jag inte hålla min mentala obalans stången och jag snyftar högt och ljudligt så att den lilla tjejen på fyra i bänken framför hellre står bakvänd och glor på mig än på prästen med den fylliga rösten. Och när sedan kollekten ska tas upp närmar jag mig nästa världsliga dilemma – får man använda kollekten som växel? Jag vågar inte fråga och inte har jag något mindre än en hundring heller. Men, den kommer nog någon bättre behövande till hjälp än mig.
Sen tränger sig verkligheten bokstavligen talat på och medan de andra vördnadsfullt tar nattvard krokar jag benen och beger mig mot damernas. När nöden kallar så får vin och oblat stå åt sidan. Jag beger mig hemåt, något lugnare än tidigare men långt ifrån i det andliga tillstånd jag tänkt mig.
