Mannen brukar hävda att den som inte har så högt ställda förväntningar sällan behöver bli besviken. Jag är besviken nästan jämt!
“Förvänta dig inte så mycket av allt och alla”, säger han då. Men det gör jag. Jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan att ha vissa förväntningar ställda på jobb, familj, släkt och vänner. Inga orimliga förhoppningar på något sätt men dock en bild av hur jag vill eller tror att utfallet av ett viss handlande ska bli. Tex, har man bestämt att man ska gå och ta en fika är det förknippat med en viss förväntan att den man bestämt med ska dyka upp. Eller skickar man ett mail så hoppas, nästan förväntar, man sig så klart på svar. Eller lägger man ner tid och energi på att fixa ett evenemang på jobbet så är det ju med viss förhoppning om att de inbjudna ska uppskatta tillställningen. Eller har jag fel?
Fredrik verkar dock klara att gå igenom livet utan nästan några förväntningar alls. Han ser lika förvånad ut när något (förväntat) slår in som motsatsen. Jag borde lära mig av honom. Just nu känner jag mig skitsur och besviken, orsaken må vara oväsentlig, men det handlar om brustna förväntingar.
Japp, självklart med toppen nedåt. Men det var åtminstone förväntat.
Min man kör tvärtommetoden: han förväntar sig att saker ska gå snett. Han menar att det då kommer som en glad överraskning om något mot förmodan blir bra. Själv tycker jag att en någorlunda optimistisk inställning till människorna och livet gör tillvaron såpass mycket trevligare att det är värt några besvikelser då och då.
Hej hej!
Hittade in här från Saras blogg och tänkte att jag skulle lämna ett litet spår efter mig.
Hälsar Anna i Philadelphia
Hej Anna, och välkommen. Hoppas du tittar in igen.
Vad trist att gå runt i livet och inte ha några som helst förväntningar… däremot gäller det, tycker jag, att inte hänga upp sig för mycket på om saker och ting inte blir som man hoppas. Det är det som kallas livet, det att inte kunna styra precis allt och alla.
Du har rätt Linda, jag hänger nog upp mig för mycket på det som inte blir som jag hoppats eller tänkt mig. Men det är fasiken så svårt att ta sig ur de tankebanorna.
Hänger upp sig var ordet. Jag är likadan. Vad är det nu som inte blev som du tänkt dig? Är du hemma fortfarande?
Hemma, sjuk, febern ger sig inte. Men jag måste börja jobba snart, min inspiration till det mesta förtvinar av sängläge.
Håller med, och hoppas du kryar på dig fortfort så vi finally får ses – det ser jag fram mot med galen förväntan
Oh goodness, jag hänger upp mig på allt och surar så snart något går “fel” (dvs mot mina förväntningar alltså)
Good Enough my arse..
Jag är som Fredda jag. Jag blir förvånad då det verkligen händer. Mao en j-la drömkvinna för mannen. Han har bara ingen som helst j-la aaning.
Förlåt språket. Jag har PMS, hela dagen.
Kan det vara fel karl Vick2ria, som inte har förstånd nog att uppskatta fantastiska du – PMS eller inte? Kram K
Jag är exakt likadan, jag skapar också visioner och förväntningar, sedan går det åt helsike och min sambo för allt som oftast plocka upp mig…Kvinnligt kanske?