Rosor må vara det ultimata kärlekstecknet (åtminstone i fantasilösa karlars värld) men faan vad de sticks med sina taggar.
Och idag är det alla rosors (läs hjärtans) dag i skolorna. Eller kanske den stora ångestens dag; det ultimata beviset på who´s hot or not, vem plockar hem flest rosor (i Djursholm körde vi på nejlikor men sak samma) och vem vandrar the hall of shame utan en endaste blomma i hand.
Vad jag är glad att skoltiden är över, att vare sig jag får blommor eller inte åtminstone inte behöver mäta min popularitet i offentlighetens ljus baserat på antalet i buketten (eller bristen på).
Sara, som inte bara är bloggare och modejunkie, är även Barnombudsman och talar idag i P4 Västmanland om just detta fenomen. Jag hade velat höra men har ljudfritt på jobbet. När jag kommer hem kanske jag slår på och låter mig omfamnas av ångestladdade vibbar från förr. Hur många rosor knep ni under skoltiden?
Noll stycken!
Noll. Och hos oss delades de ut under lektionstid. Elevrådstjejerna (de snygga som fick massor) kom ut i klasserna och ropade upp högt och ljudligt.
Att man överlevde högstadiet är ett mirakel.
Noll även här, fast syrran brukade kamma hem ett fång. Nej, sånt stimulerar inte alls syskonavundsjuka.
Jag fick några stycken. Också dom opedagogiskt utdelade på lektionstid. Men det jag vann i rosor förlorade jag på idrottslektionerna, när jag ständigt fick stå med skammen att bli sist vald. Offentlig förnedring har många ansikten.
Då fick jag. Idag inte en enda. Iofs är jag ingen ros-kvinna.
Men en pärlhyacint eller två hade jag gärna varit mamma åt.
Jag kan inte påminna mig att vi hade sånt på skolan… Eller har jag kanske förträngt det?
Jag var iallafall inte poppis bland killarna, med eller utan rosor… Jag var mest blyg…