Ja just det, det är söndag. Jag som skulle oroa mig för vikten, att en hel helg har gått och att jag inte gjort något av större vikt har helt kommit av mig. Söndagsångesten är försenad.
Dock lider jag av ett enormt pratbehov och eftersom mannen är bortrest längtar jag efter en lååång skvallerstund med Sophia. Men det går inte. Hon håller på att toppa formen med minst 3 mil i längdspåret i iskyla. Efterson hon aldrig kan göra något halvdant har hon förstås anmält sig till Vasaloppet. Ungefär som att hon aldrig kan ta en vanlig löprunda utan den måste vara på minst 1-2 mil (allra helst 5 dagar i veckan) med ett maraton som mål för denna övning.
Egentligen borde ju det här öka på ångesten för egen del men eftersom hon sliter ut sig för två så tar jag igen mig i tv-soffan för lika många.
