Jag gillar inte att leva i ovisshet, att inte min vana trogen kunna planera för framtiden eller att oroa mig för densamma. Allra helst när det kommer till tapetval och inredningsidéer.
Imorgon bitti är det dags för nytt ultraljud (v 18) och den lille bör vara så stor att könstillhörigheten nu går att se. Jo, jag tillhör kategorin som vill veta vem jag har att göra med därinne. Men bara för att det går att se betyder det inte att man får veta. Åtminstone inte i Västmanland.
Som ett av de främsta skälen framhålls att det att det här bor så många med utländsk härkomst och som väljer att göra abort om könstillhörigheten inte skulle vara till belåtenhet. Jag tvivlar inte på att det kan ha hänt med hur statistiskt säkerställt är det att det så att det går att framhålla som ett giltigt skäl till varför uppgiften bör vara av hemligstämplad natur? I tex Stockholm är det överhuvudtaget inte ett problem. För mig ter det sig som ren smygrasism från landstingets sida i kombination med en högst självpåtagen roll som förmyndarstat. Vill jag veta vad jag bär på så bör det vara min rätt, titta i så fall hellre på hur länge som fria aborter bör vara tillåtna utan Socialstyrelsens inverkan.
Vad tycker ni, ska man ha rätt att ta reda på könstillhörighet eller bör det vara en av livets obesvarade hemligheter i nio månader?
Till dig som svarade “När blev graviditet en beställningsvara? Veta könet för tapeter och kläder? Bu.” Den här graviditeten är i allra högsta grad en beställningsvara, jag har betalt 10′ för att kunna bli gravid genom fertilitetsbehandling. Att jag vill veta om det är en flicka eller pojke är för mig ett sätt att knyta an under själva graviditeten.
Man har inte rätt att få veta, men de har faktiskt lättat lite här på sistone, och nu kan man få veta om de ser. De sa iaf det till mig när jag skrev en artikel om detta.
Själv ville jag inte veta, absolut inte. Jag blir nervös vid själva tanken. Hur skulle jag reagera på vetskapen? Tänk om de sett fel? Nej, huga, jag väntar hellre.
Och ja, jag tycker att de ska berätta vad de ser om föräldrarna vill det.
Lycka till!
Jag har inte velat veta. När jag väntade tvillingarna, så råkade de försäga sig på ett av barnen. Och då blev jag orolig.
Med Beppe tog jag fostervattensprov och trodde att jag då med beskedet skulle få veta könet, men det görs inte längre tydligen.
Jag var säker på att Beppe var en flicka, men när jag vaknade upp ur narkosen och fick veta att han var pojke så kändes det så självklart.
Älskade barn, tre pojkar och en flicka. Vilken lycka!
Du har så mycket spännande framför dig, fina Kristna.
Jag tycker att man som förälder ska kunna välja om man vill veta “i förväg”. Det är ju ingen konstig sak att vilja veta, precis som det inte är konstigt att inte vilja veta.
Det låter dessutom horribelt om det skulle vara vanligt förekommande med abort så sent som i 18:e veckan pga könstillhörighet? Nu är inte jag så insatt i abortgränser och dylikt men det lär ju vara en rejält smärtsam process så sent in i graviditeten, både fysiskt och psykiskt?
Det måste väl ändå vara upp till de blivande föräldrarna kan man tycka.
Förvisso får man ha förståelse för att det faktiskt finns människor i vår värld som väljer bort barn på grund av könstillhörighet.
Men i er värld så borde det finnas en förståelse och era argument bör tas på allvar.
Jag tycker förmyndarstat.
Min spontana känsla är alltid att man måste få bestämma själv. Så länge det inte medför extra kostnader i någon form finns ingen rimlig orsak att inte lämna ut informationen. Om det däremot var så att man var tvungen att göra någon speciell undersökning som inte var motiverad av andra skäl än just att man ville veta kön kanske man kunde vara av en annan åsikt. Intressant fråga!