Känslan smög sig nog på redan igår men kulminerade idag. Är det här vardagslunken eller är det mig det är fel på som inte kan uppskatta den?
Lördag:
Kort promenad på stan med dito lunch. Gå hem. Lägga Hugo för en kort middagssömn. Förbereda middag, laga middag, äta middag. Titta kort på tv. Mannen lägger Hugo och somnar själv. Jag håller igång någon timme till innan det känns ensamt. Går och lägger mig. Kan inte sova.
Söndag:
Frukost, stressa tidningen, plocka undan. Tvätta. Hänga tvätt. Söndagshandla medan far och son tar en tur med pulkan. Lunch. Lägga Hugo för middagssömn. Ett blogginlägg eller två och sedan ta sig an den gigantiska högen med räkningar som vetifan hur den kunnat bli så enorm. Tänka på middagen och hänga ännu lite mer tvätt.
Is this it? Och hur blir det med två barn, ännu fler rutiner och ännu mindre tid för den man valde att skaffa dem med i tanke på att det skulle föra oss ännu mer tillsammans?
Från er med lite mer erfarenhet eller med en betydligt positivare inställning till livet och vardagen – hur får man det att gå ihop? Lipsillen behöver all hjälp idag.
Eller kanske borde jag inte varit så drastisk att jag slutade helt med pillren.
Det är väl så det är för alla?! Alla som har/haft barn känner igen sig i beskrivningen.
Njut av att ha barn och inte blir det mer rutiner med två. Rutinerna dubbleras inte.
Ingen aning. Jag känner ingen som inte gnäller.
Nej det är ganska trist emellanåt. Och de helger som det inte är det, som i helgen, så blir jag så förbannat uppstressad över att helgen går så fort! Snacka om gnällig
Men nu på kvällen kunde jag knappt andas för att jag var så uppe i varv. Jag snodde en timme ensam framför tv:n i vardagsrummet med yoga-dvd:n som faktiskt förbättrade det hela otroligt mycket.
Söndagskram, K