Hej, har vi setts förut?

“Hej.”

Hon stirrar med oseende ögon rakt igenom mig. Utan ett leende eller ett drag av igenkännande morrar hon fram ett svarande “hej”.

Vi har jobbat på samma arbetsplats i snart tre år och det är möjigt att hon drabbats av tidig Alzheimers. Men jag är tveksam, hon är ju inte den enda som verkar plågad av att behöva heja på en kollega då och då. Själv blir jag mest förbannad, allra helst nu när jag är hormonstinn och spyfärdig redan till att börja med. Vad hände med vår uppfostran där det ansågs oartigt att inte nicka eller heja på bekanta och kollegor? Svininfluensan smittar knappast vid lite vanlig hyfs, vi pratar ju inte regelrätta avslätningar som bekräftelse på kännedom om närvaro.

Just att hälsa är en av mina käpphästar som jag hetsat upp mig över förut. Speciellt en av grannarna brukar få en rejäl tunghäfta och slänga igen dörren så fort hon får syn på någon tillnärmelsevis bekant. Men just henne har jag börjat ursäkta eftersom det numer finns en skröna som säger att hon inte längre kan hälsa eftersom hon ligger gömd och begraven i en packline i garaget. Lyssnar man riktigt noga kan man tyckas höra ett viskande “hej hej” när man går förbi.

Hugo, lär dig att hälsa ordentligt, annars kan du också få en takmonterad kista som straff.